Jag inser att ämnet sticker folk i ögonen och dessutom börjar mina upplevelser som fattig att ligga rätt långt tillbaka i tiden, men ändå. Jag blir trött på diskussionerna om fattiga svenskar.

Just nu är det nån på Aftonbladet som ska leva på socbidrag i en månad och blogga om det. Jättesynd om henne och oj stackare som knappt har råd att röka längre...

Min "fattighetstid" började rent frivilligt när Sanna föddes.
Då var jag 20 år, Roland var 22. Han jobbade på verkstad vilket vare sig var eller är något välbetalt arbete, så det var inte så att man hade någon rik man att luta sig tillbaka på. Inte heller många saker efter många års rikt liv som heltidsarbetande singlar som kunde lindra smällen av att ha lite pengar.

Nej, jag tog bara ut halva föräldrapenningen för att den skulle räcka längre. Vi levde därmed på 1,5 låga löner. Det gick alldeles utmärkt. Vi hade bil och alla förnödenheter man kan tänkas behöva.

När Sanna var 4 år började jag plugga. Först skulle jag läsa in en del betyg på Komvux - det gjorde jag under ett halvår och tog då bara ut studiebidraget eftersom jag inte visste om jag skulle komma in på vidare studier och därför inte ville dra på mig lån. Bidraget var (är?) 2000 kr/mån.

Alltså: Rolands lön och 2000 kr till.
Hade fortfarande råd med bil. Och barn.

Kom på Lärarhögskolan och då slog jag till med att ta studielån också. Förr fick man extra bidrag om man hade barn och studerade men det hade man tagit bort nu lagom tills jag började plugga. Man får inte studiebidrag/lån under sommarlovet så man får lägga undan under året så att det räcker över sommaren. Det blev i snitt 5000 kr per månad.
Nu betalade jag även på en halv häst och vi hade fortfarande bil. Och barn.

Studerar man så har man inte rätt till socbidrag så det spelar ingen roll att man lever på under socnormen, vilket vi gjorde med besked.

Min sammanfattning av den tiden var att det mest kändes förvånande att folk kunde gå på McDonalds utan att titta två, tre eller fyra gånger på de slantar man fick lägga fram för maten. Jag hade väl önskat att jag hade haft råd att shoppa fina kläder men det fanns ju å andra sidan 2:a handsbutiker att handla jättebilliga kläder i, vilket jag gjorde. Jag sydde kläder åt Sanna. Tog gärna emot ärvda kläder som oftast var jättefina. Vi lagade mat från scratch, inga jävla halv- eller helfabrikat och skräpmat. Ingen läsk eller onödigt godis.
Vi hade råd att åka på semestrar inom Sverige om vi åkte tillsammans med någon anna familj och delade på stughyran, eller så åkte vi till Dalarna - gratis förutom bensinen. Hästen hade jag medryttare till.

Visst längtade jag efter att ha mycket pengar och slippa vända på slantarna, det var inte alltid roligt. Men det gick bra och inte fan gnällde jag över att Sanna inte kunde ha märkeskläder eller att vi inte kunde åka på utomlandssemestrar?!

Så vad är det folk kräver egentligen? Har läst och hört att de skäms över att barnen inte får åka utomlands, att de inte kan ha senaste mode på sig, att de inte vill ta emot "allmosor" (ärva kläder och möbler). Men VAD FAN. Är de prinsessan på ärten, eller??

Jag tror, när det gäller Sveriges "fattigdom" - att det handlar mest om attityden, mindre om att verkligen ha riktigt dåligt med pengar. Man ids inte köpa råvaror att laga mat av, man anser att man ska ha lika som grannen, man kan inte hålla ryggen rak och klara sig på det man har och vara stolt över det, utan man måste yla i pressen över småskit som man anser att "alla" ska ha råd med trots att det handlar om lyxkonsumtion.

Det handlar om prioriteringar och inställning.
Fattigdom, det är när man inte har mat för dagen, inte för att man köpt märkesjeans till ungarna för att man annars "skäms", utan för att man inte har ett öre på riktigt.