Men det har vår stackars snögubbe ändå gjort!
Idag har det snöat och regnat om vartannat. Det är superslaskigt och till och med det ordet är en underdrift när verkligheten ska beskrivas...

En dag som denna är det inte så mycket man känner för att göra. Det blev lite allmänt slöande och lite pliktjobb. Roland var iväg till tippen med en massa sopsäckar och lådor och jag strök och vek en massa kläder som legat på hög på soffan.

Stackars Coffee har varit lite konstig i magen de senaste dagarna. Jag antar att det var Metacam-kuren som tjorvade till magen. Vi köpte Mag-Tarm-kur och nu verkar det bli bajsbollar igen.

Märkligt att man kommit ur bajs- och konsistenspratartiden när man hade småbarn bara för att komma in i samma snack fast med husdjuren...

Jag ska dock inte ta upp hur katternas bajs kan tänkas se ut. Räcker med att själv behöva se det där kattlådan ska rensas. (De behöver som tur var inte någon Mag-Tarm-kur. Katternas eventuella magtjorv drabbar ju oss mer direkt än hästens, liksom...)

Då jag nyligen lidit av svårartad uttråkning så att jag knappt ens kunde glädja mig  åt en stunds håltimma så bjuder jag härmed på den bot jag fann, om någon annan mot förmodan sitter och tråkas ihjäl på annan ort:

http://tjuvtittat.se/ (du kan klicka vidare till tjuvlyssnat som också är kul!)

www.argalappen.se

www.engrish.com

Efter en stund återfanns jag dubbevikt under datorbordet med sminket någonstans i hakhöjd. Därmed rekommenderas inte dessa länkar om man vill fortsätta se städad och välmejkad ut. (As if I ever....där kan ni också få er ett gott skratt - jag bjuder på det!)

Roligast är det att gå in på dessa sidor när man absolut inte FÅR skratta, t ex när du har extremt seriösa arbetskamrater runt bordet.

Undrar om det här blir årets sista snögubbe?
Sanna rullade ihop honom igår (hårt studerande, jojo...;) men idag såg han faktiskt redan lite hopsjunken ut.
För min del får Frosty the Snowman gärna pusha upp lite daisys. Med detsamma.

Kom precis hem från ett tröttande sk nätverksmöte med lärare från andra skolor. En del är ju bra men sedan har jag ett gäng kacklande skator som har rejält svårt med att knipa näbb. Jag har den obefintliga äran att vara ledare för denna grupp och jag hade verkligen lust att skjuta saltskott på skatorna. Det är ju liksom vuxna människor så jag tycker inte att jag ska behöva hyssja dom som småungar - eller rättare sagt: jag vägrar göra det så tyvärr går väl en del tid åt att vänta ut deras pladder. Min klass har högre arbetsmoral, och den består ändå av 10-åringar...

Väl hemma möttes jag av katt med kalla tassar som ville in! Söt!

Snön har vräkt ner i ett par dagar.

Känns som om den är ganska överflödig just nu. Den dissade oss i november och december när vi ville ha den - så kommer den och tvingar sig på oss nu när vi inte längre är intresserade!

Den har då ingen känsla för vad som passar sig, den där snön...

Kom hem.

Är trött.

Vill sova.
Jobb imorgon.

Äntligen dags att inviga de glittriga!!

Så var det då dags för den årliga Distansgalan. Under eftermiddagen var det några föreläsningar varav veterinär Sandins föreläsning om magsår hos hästar kändes intressant. Bilderna var dock äckliga, men jag antar att de inte lär gå att få oäckliga bilder från sår i hästars magar.

När föreläsningarna var över så visade det sig att Karin tagit med sig halva barskåpet till hotellet vilket var väldigt sympatiskt gjort av henne. Vi handlade virke i en liten affär och sedan träffades vi i hennes hotellrum.

Det var väldigt gott!
Efter det gjorde vi ett ganska snabbt besök på hotelles Spaavdelning och badade bubbelpool. (Åh vad jag skulle vilja ha en sådan!)

Sedan dags att göra sig lite fin!

Carro ordnar håret.

Så var det middag (god) och underhållning (bra) och en massa prisutdelningar (inga till mig).

Bland de märkliga traditioner man kan finna bland hästfolk är att man kliver upp på stolen med skor och allt och slutligen placerar sin ena fot på bordet (!!) och utbringar på detta sätt "Hästens skål".
Jag brukar ha svårt för att göra rätt när det handlar om vett och etikett så jag satte fel fot på bordet förstår jag nu efteråt när jag försöker hitta VARFÖR man gör så här. Men skitsamman jag är van. Jag pussar på fel kind när jag tvingas kindpussa, jag sätter mig på fel sidas bänkar vid dop, jag pratar med fel person när det är bordsplacering så det är ganska naturligt för mig vid det här laget. Ni som drabbas får försöka tänka att det är del av min charm. Jag har som sagt var gett upp för det blir som det blir.

Någon bakgrund till Hästens Skål hittade jag dock inte, inte ens hos Etikettdoktorn på nätet, men väl ATT man gör så. Får duga.

Festklädda människor som klafsar med fötterna på bordet. Way cool.

 Klassiskt varuhus (numera galleria) i Kringelstaden!

Stressade iväg från jobbet redan vid lunchtid (tack vare min emeninte assistens vänlighet att kolla till klassen efter lunch) och styrde kosan mot Södertälje och DiK-möte samt Distansgala. Jag har knappt varit i stan sedan vi flyttade därifrån när jag var 13 år.
Det kändes nästan overkligt att kliva av tåget på Södertälje Central och promenera iväg mot Hotell Skogshöjd. Så mycket var sig alldeles likt men mycket mindre! Har fortfarande full koll på gatorna där man sprungit omkring så mycket, så det var inga problem att hitta till hotellet.

Vissa saker var sig inte fullt lika däremot. Madeleine, som är en av arrangörerna påpekade att det inte var tillbörligt att promenera ut på stan efter mörkrets inbrott så de som möjligtvis skulle vilja festa vidare på galakvällen fick höra av sig till henne för att veta vilka klubbar som kan rekommenderas, samt att man bör ta taxi till och från platsen.

Det blir kallare på alla platser.

Jag är ju en av de som de charmiga Skånska poliserna kallar för "apajävlar" och har även bott just i Rosengård i Malmö. Därifrån flyttade vi till Ronna, Södertälje, som idag på många sätt liknar Rosengård. Segregeringen tar nu ut sitt pris.

Lämnar det ämnet...

Maken till labyrintkorridorer som på Hotell Skogshöjd har jag sällan skådat! Som genom ett under hittar jag till konferensrummet och sedan lyckas jag krångla mig till rummet. Varje gång jag ska ta mig till och från rummet känns det snarare som om jag hittar rätt av en slump än för att jag verkligen vet vart jag är...

Vy från Hotellet, hustak i det - faktiskt vackra - Södertälje.

Är det inte underligt att man alltid ska vara kärringen mot strömmen?

Det börjar gå mot vår och jag konstaterar bara att våren inte är min tid. Visst kan jag uppskatta takdropp och fågelkvitter på ett plan, men jag blir bara trött in i märgen och väldigt stressad av den här tiden.

Förr om åren såg jag inte mönstret men nu är det kristallklart - jag blir vårdeppig.

Fönsterrutorna lyser med sin ogenomskinlighet och skriker efter tvätt. Dammråttorna virvlar i hörnen (i bästa fall bara där) och solen lyser skarpt och skärande när den dyker upp mellan molnen emellanåt.

Halvsmälta snödrivor fulla av lortigt grus ligger utmed vägen.

 Grusvägen är snorig och sladdrig. Bilen får ett ogenomträngligt dammpansar.
Det är inte vackert nånstans. Och så ska man vara glad och lycklig över att våren är på väg. 

Jag gillar hösten. Årstiden då det är tillåtet att låta förpuppa sig. Tiden utan krav.