Är det inte underligt att man alltid ska vara kärringen mot strömmen?

Det börjar gå mot vår och jag konstaterar bara att våren inte är min tid. Visst kan jag uppskatta takdropp och fågelkvitter på ett plan, men jag blir bara trött in i märgen och väldigt stressad av den här tiden.

Förr om åren såg jag inte mönstret men nu är det kristallklart - jag blir vårdeppig.

Fönsterrutorna lyser med sin ogenomskinlighet och skriker efter tvätt. Dammråttorna virvlar i hörnen (i bästa fall bara där) och solen lyser skarpt och skärande när den dyker upp mellan molnen emellanåt.

Halvsmälta snödrivor fulla av lortigt grus ligger utmed vägen.

 Grusvägen är snorig och sladdrig. Bilen får ett ogenomträngligt dammpansar.
Det är inte vackert nånstans. Och så ska man vara glad och lycklig över att våren är på väg. 

Jag gillar hösten. Årstiden då det är tillåtet att låta förpuppa sig. Tiden utan krav.

Här kommer de sista två, som faktiskt är adoptivskivor från brorsan.

(Sedan hade jag en ganska stor bunt skivor till som mina gamla siameser pinkade ner. Jag slängde dem faktiskt....)

The Beatles  1962-66. Dubbel samlingsalbum. Den jag gillade bäst.

The Beatles -1967-70. Också ett dubbelt samlingsalbum. Här blev de lite mer utflipprade så när jag var yngre tyckte jag sämre om den här skivan men idag skulle jag kanske välja de här låtarna framför de ännu äldre slagdängorna i förra albumet.