Missade att få med början av banan som Sanna och Sacha hoppade i slutet av lektionen. Många snäva svängar för storhästen...

Har precis tittat klart på första avsnittet av "den hemlige miljonären" som går på femman.

Kort beskrivet så är det nån rik person som klär ner sig och vistas i fattigare miljöer under en vecka för att därefter donera pengar till de personer eller hjälporganisationer som denne råkat på under sin vecka och som är värd dessa extra pengar.

I det här första avsnittet var det Ola Lauritzen (btw: what a waste! Skitsnygg karl och så är han gay...) som blivit jätterik bl a på att skriva böcker om GI och kost i allmänhet.

Han fick hänga med och dela ut mat till hemlösa, jobba på ett härberge och slutligen följa med en liten gråhårig tant till Malmskillnadsgatan och dela ut smörgåsar och kaffe/nyponsoppa till de "arbetande kvinnorna".

Det visade sig sedan att denna lilla gråhåriga tant själv varit prostituerad och missbrukare under en mycket lång tid och att hon nu, när hon kommit ur det hela, månade om de som fortfarande var kvar i misären. Pengarna från kyrkan räckte inte alltid till det hon delade ut och då tiggde hon ihop mer eller tog av sin egen pension.

Jag blev fullständigt tårögd när hon berättade om sitt öde och tänkte att det är en sjujäkla tur att det finns folk som arbetar frivilligt och osjälviskt för andras bästa. Hon blev förstås en av dem som Ola skänkte pengar till på slutet.

Det är egentligen väldigt tydligt hur hårt samhället blivit under de senaste decennierna och hur stora maskorna i det sociala närverket är. Trots vår höga skatt så räcker det inte långt och det känns som om det blir mer och mer accepterat att det finns väldigt fattiga människor i Sverige och man höjer inte längre på ögonbrynen när man råkar på hemlösa och utsatta.

En av personerna han mötte berättade hur hon blivit utblottad och gått från en trygg medelklasstillvaro till fattigdom på kort tid. Det behöver verkligen inte vara mer än en slump i vissa avseenden, vart man hamnar i det lotteriet.

Jag tror att vi i Sverige måste gå från att lita på att samhället ordnar för alla, till att de som har överflöd börjar måna om de som inte har något. Att dela med sig av sin tid och sitt överflöd, att rika människor donerar pengar - för det som kommer in via skatterna tycks ju inte räcka på långa när.

Ytterligare en fundering är om det är vettigt att jag slösar bort min energi och tid på något så ytligt som en ridklubb. Den består av folk som har gott om pengar (men ändå gnäller och vill ha mer av allt). I ett sånt här perspektiv tyr det sig som fullständigt bortkastad energi som kan läggas på något viktigare och bättre.

Coffee slapp inte undan motion trots Fredriks stukade arm. Tränaren Sofia var snäll och red Coffee istället.

Faktiskt!

Idag var första dagen på jobbet sedan jag ramlade.

Det var jättetrevligt att träffa klassen igen och de var som änglar.

En liten herre som tidigare spräckt sin knäskål (Ouch - låter helt ärligt mycket värre än mitt fotledsbrott) berättade en liten historia för mig om sin egen olycka:

- Jag grät och var jätteledsen för att jag fick vara hemma så länge från skolan - och sedan när jag kom tillbaka och varit i skolan i en vecka, då kände jag för att krossa det andra knäet.

detta berättat med troskyldigt höjda ögonbryn...

Undrar om jag kommer att önska min andra fot bruten om en vecka...

Nädå, det vore bra om vi blir lite friskare och helare allihop i familjen. Fredrik ramlade ju pladask i skolan förra veckan och stukade armen rejält. Kan nu inte hålla i grepen och provade faktiskt att rida igår, men konstaterade att det fick bli barbacka och med en hand. Han förmådde inte lyfta sadeln och kunde inte hålla i tyglarna ännu. Så det blir rätt mycket stalljobb för stackars Sanna.

Torsdag: gipsa om benet då första gipset spruckit. Insåg vid hemkomst att foten inte var i 90 graders vinkel och därför inte gick att stödja på. Dessutom satt gipset åt så pass hårt att jag fick jobba hårt för att tänka på annat än att det satt HÅRT. Det gjorde inte ont, men jag hade snudd på panikkänslor hela kvällen och natten för det kändes så obehagligt.

Dagen efter fick jag ringa till sjukan igen och påtala detta och fick ny tid. Ordna skjuts IGEN och ödsla tid av dagen på sjukhuset. Denna gång fick jag en mycket noggrannare sköterska som noga såg till att polstra om benet, kolla så att det inte bildades några veck någonstans och sedan lindades plastbandaget lite lösare. Foten fick dessutom rätt vinkel. Det var ganska stor skillnad mot dagen innan. Ska väl säga att alla sköterskor har varit jättetrevliga och snälla, men det var inte alls trevligt med det illasittande gipset igår...

Idag var jag jätteglad eftersom gipset satt som ett smäck och var snudd på bekvämt om gips nu nånsin kan vara det.

MEN, ständigt detta j-la men... jag lyckades slinta med foppatofflan på det friska benet och det ville sig inte bättre än att jag stödde upp hela kroppsvikten på gipsbenet. Nu har jag ONT igen. Inte på benbrottsstället, utan jag misstänker att mina redan sargade ledband slets upp igen.

Så, från att ha varit ganska rörlig så var det upp med foten i högläge igen (SÅ TRÖTT PÅ DET!!) och ligga i soffan. Det känns fortfarande inte bra men jag hoppas det känns bättre imorgon. Annars blir jag mer än ledsen. :(

I brist på skojigare att göra så kollade jag trafikloggen till min blogg. Gör det ibland bara för att det är lite småintressant att se hur folk tar sig fram till bloggen.

Det som återkommer väldigt ofta är folk som googlar på "Ingen har sett Fantomen utan kläder".

Är det en så fantastiskt intressant sång att jag inte alls borde förvånas över att minst ett par personer i veckan söker den på Internet och därmed hamnar på min blogg??

Och för er som undrar varför jag skrivit om Fantomen så stilla nyfikenheten här.

Är tillbaka från besöket hos ortopeden idag. Frakturen ser bra ut på röntgen och allt ligger som det ska, fick jag veta.

Dags att börja stödja på foten så gott det går. Skönt, för det är asjobbigt att skutta fram som nån sorts jättehare på kryckor. Ont i armarna och händerna.

Läkaren som jag pratade med var extremt lik Jack Black:

Det var svårt att sluta stirra, han lät ju till och med som honom.

Dessvärre är han definitivt inte en av mina favoritskådisar. Synd. 

Jag kan komma på jättemånga skådisar som jag hellre velat att  min ortoped vore look-alike.

Ortopeden ung Brad Pitt?
Ortopeden Jonny Depp?

Bara som ett par ödmjuka exempel?

Klarar mig förvånansvärt bra ensam hemma på soffan. Kan tänka mig att många skulle fått både lappsjuka och tuppjuck av sitt eget påtvingade sällskap men jag gillar faktiskt mig själv rätt mycket.

Det är rätt OK med foten så länge jag kan ha den uppallad. Om jag skuttar omkring för mycket med kryckorna eller måste stå upprätt en stund så börjar det däremot göra ont - jag hoppas att det går över något så när under den kommande veckan för jag tror det skulle vara knepigt att känna så på jobbet.

Ska på återbesök hos ortopeden imorgon och sen måste jag ringa försäkringskassan för att se hur det funkar med ersättning då jag måste ha taxi för att ta mig till jobbet längre fram. Det är nackdelarna med att bo ute i spenaten, det finns ingen buss runt hörnan.