Tänkte bara tillägga att Boa-bootsen jag hade till Sparris är till salu. Vet ej exakta storleken, men jag kan mäta vid intresse. De passade i allafall Sparrisens B-ponnyhovar...
Till bootsen följer broddar och "gaiters" som förenklar på- och avtagning av bootsen. De är bara använda en vinter och ej särskilt slitna alls.

Nypris 1200 kr, nu 700 kr + frakt.

Så har vi kommit till vår lilla stjärna genom tiderna, Falcon II, welshponny kat B,  E. Carneval II   U. Wärnanäs Champagne.

Egentligen var jag mer sugen på att köpa en annan ponny, en sockersöt liten welsh som såg ut som en liten miniarab. Det var den jag slog till på först, men någon hann före. Tur för oss, för sett i backspegeln så var ju Falcon många gånger bättre på alla sätt och vis!

Lille Falcon hade redan en fin tävlingskarriär bakom sig. Han hade vunnit SM i fälttävlan och tävlats upp till LA med vinster och placeringar i hoppning, samt upp till LA:P1-klasser inom dressyren. I och med att han var 15 år gammal så låg inte priset så hysteriskt högt, men visst betalade vi en hel del mer för honom än för Sparris - så mycket kan jag säga.

Det vi fick var en rutinerad, arbetsvillig, allmänt gladlynt ponny som kunde sitt jobb.

Fredrik och Falcon, båda var så småååå! :)

De gamla ägarna var väldigt engagerade och ställde upp med tips och var även på besök och tränade Fredrik några gånger.
De försökte värva över honom till fälttävlan och det hade kanske gått vägen - om det inte hade varit för att han ramlade av med dunder och brak vid första träningen... :(

Det var väl egentligen inte så dramatiskt i sig: De hoppade ett litet hinder och sedan skulle de göra en ganska tvär sväng och rida tillbaka till de andra hästarna. Ponnyn och Fredrik var inte riktigt överens om vart svängen skulle göras och så försvann Falcon åt ett håll och Fredrik åt det andra. Han landade på benen, men dessvärre så illa att han skadade ledbandet.
Det gjorde ju superont och han var inte säker på om han brutit benet eller inte, så vi fick ta en sväng till sjukhuset och röntga.

Vare sig han eller jag var väl jättesugna på mer fälttävlan efter det. (Men de var faktiskt och tränade ett par gånger till, när hans ben var OK igen).

Första hopptävlingen med Falcon var en LD i Edsbro.

Det gick alldeles lysande. Ingen placering, för Falcon gick precis sådär lagom fort om man inte verkligen jobbade på det. Men det är viktigare att det flyter på och är roligt tycker jag.

Coffee har börjat lägga huvudet på sned ibland när man rider, vilket föranledde ett tandläkarbesök för henne.

Det är ju ofta så att om något irriterar i munnen så kan hästen plötsligt börja lägga sig till med sådana märkliga vanor. Hon har även varit lite tjafsig i munnen vilket hon vanligtvis inte är.

Vi har en duktig hästtandläkare i trakten men han hade (som sådana ofta har) lång väntetid innan han kunde komma ut. Då tog vi och bokade tid på ATG i Täby för något måste ju göras. Sanna var snäll och åkte dit med Coffee igår och jag är klart imponerad.

Det var en riktigt noggrann undersökning som gjordes. De hittade hakar och lite sår i kinden som väntat, men även överbett och nån liten mjölktandsrest i gommen som de tog bort. Fick en överskådlig karta med tillhörande skriftlig förklaring över vad som gjordes.

Det var verkligen milsvida från det gamla "in med raspen och raspa lite på måfå" som jag minns från veterinärerna för inte alls så länge sedan.

Hur som helst. Coffee ska ridas på bettlöst ett par dagar, sedan är hon fit for fight igen.

Var återigen och tittade på Sannas hoppträning.
Idag var Sasha lite trött, såg det ut som. Men det gick ändå övervägande bra.

Slutligen le gran finale! ...som inte riktigt gick som den skulle. Här var nog både Sanna och Sasha rätt trötta.

Det var ett snyggt skutt ur sadeln med elegant skruv, Sanna landade på fötterna så ingen kroppslig skada skedd! :)
De tog hela banan igen sedan och då gick det så bra så!

...och nu menar jag inte min egen, sommartid.

När vi hade Sparrisen så provade vi att ha honom som barfotahäst.

Det har ju stått rätt mycket om detta, kanske inte i de stora etablerade hästtidningarna, men väl i Hästfocus. Det finns de som talar sig varma beträffande hästarnas rätt till att slippa skor och att alla hästar kan vänjas vid att gå barfota med rätt verkning.

Sparris hade gått utan bakskor hos tidigare ägare och var dessutom lite vinglig (inte dum) när han skulle skos bak. Vår stallägarinna skodde inte sin häst och anlitade barfotaverkare, så vi provade också.

Körde med detta under nästan ett år men vet inte om jag tyckte det verkligen fungerade. När det var som hårdast och halast hade jag dock Boa-boots med broddar på framhovarna, annars hade nog inte den stackars ponnyn kunnat ta sig fram alls...

Så om följande påståenden, tycker jag så här:

- alla hästar kan gå barfota:
Ja, om all mark vore mjuk...och om det inte fanns hästar med "fullblodsfötter".

- alla hästar vänjer sig vid barfotagång bara man ser till att "härda" deras fötter vid hård och knaggligt underlag.

Jag tycker att ett års test borde gett en ponny som funkar på alla underlag, om detta verkligen är möjligt. Men måste man ut på grusvägar som blir knöliga när de fryser så väljer faktiskt hästen själv att gå på gräset vid sidan av vägen. Det måste nog betyda att det inte känns bra att gå på det hårda/knöliga. Rider man dessutom längre pass i veckan på hårt underlag så tror jag att fötterna slits mer än de hinner växa...

Jag tror inte att jag skulle välja barfota på en häst som faktiskt ska ridas dagligen. En sak med en gammal häst som promenadrids korta stunder eller unghäst som inte rids dagligen, men ska man träna och tävla så tror jag att skor är nödvändiga. Dessutom: det blir halt även för barfotahästar på vintern. Snacket om att en välverkad hov fungerar som en sugkopp när det är halt, är båg.

Har precis läst klart Birgitta Anderssons självbiografi "Blondie". Det var nog en av de ruskigaste livsöden i modern tid som jag hört talas om. Att vara i underläge redan från födseln  och sedan gång på gång hamna i destruktiva relationer med falska män och "vänner"...

Ibland undrar jag hur livsinnehållet portioneras ut bland mänskligheten. En del verkar dra till sig hemska händelser. Visst förstår man att omständigheterna påverkar men det finns ju också folk som är födda med usla förustättningar som ändå undkommer de värsta minorna i livet.

Hur som helst, boken var hemsk men svår att släppa. Trots alla situationer som Birgitta hamnar i och utsätter sig-/utsätts för av andra, så har hon ett ständigt driv som får henne att gå vidare. Ibland är det på knivseggen att hon överlever, men överlever, det gör hon.

Utöver att läsa bok, så har jag hängt med Fredrik till Jenny där han fick prova att rida hennes arabvallack. Det gick fint - hästen har ett otroligt bra steg - den kan nog starta en LB direkt utan att behöva skämmas för sig.

Under veckan var jag också och tittade på Sanna när hon red en hopplektion med Sasha. Tänka sig, de hoppade till sist över en oxer på 1,10. Det kanske inte är så jättehögt för storhästen och det var ju bara ett hinder och inte en hel bana. Men med tanke på hur länge sen det var som Sanna hoppat och att hon definitivt inte är en tuff hoppryttare, så var det kanonbra! Hästen hoppade bättre ju högre det blev, dessutom. Ska bli skoj att se hur de utvecklas framöver.

Fredriks första egna ponny, Spartacus, kallad Sparris, kom in i bilden!

Likt en fluffig liten kyckling!

Sparris (russ i B-ponnystorlek E. Karens G) inköptes från en familj med fem barn - eller var de ännu fler?? De var väldans många iallafall. Sparris var van vid att det kryllade ungar överallt, de äldre körde cross så smattrande motorljud bekom honom inte alls. Man skulle nog kunnat spränga en bomb bredvid honom utan att han blinkade.

Sparrisen var även inkörd, vilket var ett trevligt plus.

Ett mindre trevlig minus, var att det lilla russet definitivt inte tyckte det var kul att arbeta på ridvolten. Det hade vi blivit förvarnade om och till viss del kunde Fredrik hantera detta.
När Sparris ville slippa springa runt på ridvolten så stannade han nämligen och sedan började han med att ställa sig lite på bakbenen (inte högt) och därefter skutta fram på frambenen och lätta lite bak. Som en gunghäst ungefär. Det var som sagt var, inga rodeoskutt, utan väldigt lugnt och stillsamt. För ett litet barn som inte kommer så långt upp ur sadeln så ledde det dessvärre till att det lilla barnet lättade från hästen och hamnade på marken... Det brukade funka bättre med ridning på volten om någon annan häst gick före.

När Sanna skulle korrigera honom så kunde hon ställa sig högre upp i stigbyglarna så att hon inte fick en smäll av bakvalvet när Sparris skuttade fram på frambenen så där kunde han krångla hur mycket han ville, hon åkte inte av för det. Men det gjorde som sagt Fredrik.

När man inte försökte envisas med jobb på volten så var Sparris väldigt tillmötesgående. Rida ut var inga problem. Fredrik red sin första 2-mils prova-pådistans på honom. Fick man Sparris att börja hoppa en bana så hoppade han oftast hela, så en godkänd Polluxhoppning genomförde de också. Jag tävlade en lagserietävling med honom också, med en lite för stor sele och en rätt tung vagn. Han kämpade på och pinnade runt hela maratonet och hamnade nånstans mitt på resultatlistan!

En dag for Fredrik av rätt på huvudet i gruset efter ett av Sparris små orkar-inte-jobba-skutt och den dagen bestämde vi att herr Sparris nog skulle säljas och lite mer arbetsvillig ponny inköpas. Tänk att det alltid ska ske något drastiskt innan man tar rätt beslut...

Vem vill ha ett russ som inte går att ridas på volten?
Det gick ju oftast bra om någon häst gick före, och så brukar det ju se ut på ridskolor. Så: en liten ridskola söder om stan blev intresserade av att köpa Sparrisen och så blev det. Vi fick julkort från dem med hälsning från Sparris i flera år.

Nu härom veckan så återfann jag Sparrisen på en yngre tjejs hemsida. Hon äger honom nu och det jag läste värmde verkligen hjärtat. Sparris var hela tiden omnämnd som världens bästa ponny och det fanns massor av bilder på en glad tjej och en välmående ponny. Blev lite snyftögd av glädje!!

Så skönt att Gullesparris lever och är omtyckt av sin nya ägare!!

Här som barnkalasponny när Fredrik fyllde nio!

Visst har man vaknat till vackrare väder?

Tittade ut genom fönstret på morgonen och såg hur det underkylda regnet strilade ner på is och snömodd.

Roland och Fredrik hade redan haft direktkontakt med vädret. De hade varit i stallet för att släppa ut hästarna tidigare på morgonen. Nu har vi det visserligen rätt bra, för vinterhagarna har flyttats närmare: två av dem är direkt utanför stallet, 15 meter från stalldörren. Skönt.

Däremot blev jag lite fundersam över hur vi skulle göra med färden ut till Vätö senare på dagen. Fredrik skulle vara med på en programridning med Coffee för att rida igenom LA:1an för första gången. Synd att missa tillfället eftersom lagfinalen ett par veckor bort, går i just det programmet.

Kändes inte sådär Jippie! att ge sig ut med transport i det här väglaget.
Efter en stunds funderande kom vi fram till att resten av vintern lika gärna kan komma att se ut så här, så åker man ingenstans idag så åker man väl aldrig nånstans under hela vintern. Lika bra att ta tjuren vid hornen!

Vi kom iväg och vägarna var faktiskt rätt bra ända fram till sista kilometern fram till ridhuset i Bergsvik, Vätö. Det var rätt moddigt och där ville man inte få möte (och det slapp vi, puh!)

Programridningen gick jättefint. Rörelserna som ger koefficientpoäng (skänkelvikningen och den förvända galoppen) gick bra så Fredrik fick sjuor på dem. Godkänd procent och beröm från domaren. Det var värt färden dit!

Nu får den här isiga snömodden gärna smälta bort och när det sen snöar, ska det snöa på riktigt, tycker jag. Och ligga kvar som ett trevligt, vitt tjockt täcke på marken.