Idag red jag för första gången sedan jag bröt benet!

Det gick faktiskt över förväntan, det kändes knappt alls i foten. Red ändå lätt nästan hela tiden. Däremot kände jag av efterdyningarna av influensan. Det var snarare det som gjorde att jag inte orkade rida särskilt länge, än foten.

Snälla lilla Coffee är verkligen världens bästa ponny - jätterolig att rida!

  
Bild på sovande Coffee i varmare tider.... Längtar dit!

Inte nog med att jag red Coffee - när jag skulle hem så undrade Sanna om jag inte ville ha skjuts av Sacha. Hon skulle ut och rida och kunde gå bredvid på vägen hem om jag satt på hästen. Så på det viset kom det sig att jag red Sacha (åkte häst, snarare)  för första gången nånsin idag! Det var ju några centimeter högre upp i luften än när jag satt på Coffee, men han lunkade snällt på.

Enda bekymret som dök upp lite senare var hur jag skulle av. Hade inte lust att landa på på det svaga benet så det blev lite pyssligt att svinga sig ner och bara ta emot sig med höger ben, men det gick det med.

  
Shackletons skepp, Endurance, fast i drivisen utanför Antarktis.

Något vi brukar göra varje sportlov, är att ta oss förbi Cosmonova och titta på en film.

I år föll valet på Shackletons äventyr på Antarktis. Jag har läst boken om hans expedition tidigare och vet att den var väldigt spännande.

Jag är en smula besatt av sk äventyrare. Om de klättrar i livsfarliga berg eller kommer på knäppigheter som att korsa Antarktis till fots är inte så viktigt, grejen är att försöka sätta sig in i vad som lockar någon att göra livsfarliga expeditioner som dessa. Jag skulle aldrig drömma om att få för mig att klättra i berg eller så, men att lyssna eller läsa om de som gjort det är superintressant!

Det kanske låter lite rubbat att sätta sig och titta på en film om is och kyla efter en vinter som denna, men faktum är att våra minus 25 grader ter sig som ganska milt jämfört med vad dessa expeditionsmedlemmar fick genomlida.

Jag rekommenderar filmen! (Och boken!)

Idag var i allafall Fredrik så pass frisk att han kunde rida sin ponny - äntligen!!

Själv var jag feberfri på dagen, men inte pigg alls. Hängde med till ICA för att handla, mest för att komma ifrån hemmets fyra, alldeles för betittade väggar.

Kommer nog att dröja innan jag är fit for fight igen, känns det som. Känner mig varm och lite febrig igen nu på kvällen...

Sanna har varit förbi på små besök när hon varit och ridit. Det börjar närma sig sanningens ögonblick vad gäller Sasha. Vi får ha honom på foder fram tills betet om vi vill, men om vi inte vill köpa så vill säljarna skicka honom på tillridning och då är det ju taskigt att sitta och hålla på honom i onödan.

Det värsta är att det inte känns solklart hur vi ska göra. Han har många förtjänster, främst mentalt. Han är en snäll häst som inte är särskilt lättskrämd. Men han är stooor och lååång och inte så lätt att rida ihop. Tränarna tycker allt ifrån att han är en kanonhäst (främst vad gäller hoppning) till att han är grovt övervärderad. Hade han varit billigare hade vi nog slagit till men för det pris säljarna vill ha, så finns det ganska mycket annat på marknaden - hästar som redan tävlas och visat färg på lite högre nivå.

Frågan är dessutom om nån i familjen ens är intresserad av tävling på sådär jättehög nivå. Oavsett tävlande så vore det däremot kul med en utvecklingsbar häst inom dressyren.

Det är inte lätt. Både Sanna och jag får kräkkänslor av blotta tanken att åka och prova hästar. Det är bara inte kul - vi får väl se vad det blir av det hela. 

Idag bestämde jag mig för att det var nog. Stannade hemma för jag orkar inte må så peckdåligt som jag gjort den senaste veckan. Den här skiten får se till att gå över nu.

En utflykt blev det - dock efterlängtad: till sjukan och ta bort gipset!

Men vad ska man säga om det som dök upp ur skalet?

Det liknade typ, rumpan på eremitkräftan när man drar det ur sin hemvist. Blek, ynklig och lite skrämmande.  

Det var en skum upplevelse att återigen stå ordentligt på vänsterbenet. Det gick bra att ta på skon, jag har så smala vrister som det är, så lite svullnad märks inte, då blir den väl som andras normala vrister. Det behövs nog en del träning för att jag ska kunna gå som vanligt, men det var ganska OK rörlighet på fotleden ändå - bättre än jag hade förväntat mig.

Köpte lite Rocky Road för att fira min pånyttfödda fot, inbillar mig att glass är bra för förkylningar/influensor också. :)

Ja, inte var det nån liten pytteförkylning jag råkade ut för.

Feber som kommer och går och en äcklig skrällhosta som gör att man blir rädd för att delar av lungorna ska följa med upp...   

Bestämde mig för att ändå försöka härda ut på jobbet denna vecka eftersom nästa vecka är sportlov och då kan jag ju, likt 85% av alla andra lärare i landet, ägna mig åt att vara sjuk i lugn och ro.

Så i med alvedon och iväg till jobbet. Igår funkade hyfsat. Trött framåt eftermiddagen och helt slut när jag kom hem. Inatt uppenbarade sig hostvärken, ni vet, när man får träningsvärk i solar plexus av allt hostande. Känns som när man gjort alldeles för många situps. Försöker trösta mig att det kanske ger samma effekt? (Addi två veckor senare: stans sexpack till magrutor!! Allt tack vare hostan!!)

Sov rätt dåligt på grund av detta så dagens insats på jobbet var inte så stark. Fick lämna över klassen till assistenten sista timmen, så nu är jag hemma på TV-soffan och hostar vidare.

Alltså, jag vet inte om jag ska fortsätta envisas med att gå till jobbet. Jag lär inte smitta ner andra, för bacillerna jag fått - de kommer från jobbet. De finns liksom redan där för den som är redo för dem.

Problemet med att stanna hemma - förutom karensdagen som efter mina sjukdagar med brutet ben, drabbar mig rätt hårt - är att jag vet vilket kaos det blir bland mina kollegor. Alla är mer eller mindre krassliga och slut. Vi får ingen vikarie. Jag får troligen ändå sitta och planera upp dagens arbete för ungarna trots att jag är sjuk. Nä, då kanske det är lika bra att komma dit och sitta där som ett lik och göra det man kan. Då får jag åtminstone betalt för arbetet.

Fattar faktiskt inte varför man ska ha karensdagar. Om man kan uppbåda ett sjukintyg från första dagen (no problems för mig!) så borde den inte gälla.

Igår blev jag oändligt tacksam över att Jenny erbjöd sig att tömköra Coffee. Fredriks jäkla revben är ju långt ifrån bra och det blir ett pusslande för att motionera ponnyn. Idag får han ta och gå ut och gå med henne i grimma, helt enkelt.

Imorgon blir jag av med gipset (om allt går väl)!!

Undrar i vilket skick benet är därunder...  

Känner mig totalt fastkedjad vid TV-soffan... :(

Ska ta kort på den så fort jag orkar, så ska ni kan få se vår fina, hyfsat nya soffa (levererad strax före jul!) som passar så fint i vårt lilla TV-rum. Den gamla var fin den med, men det fanns inte rum för fler än högst tre sittande, det kändes som om det alltid var ont om plats. Den som kom sist till rummet fick sitta i den gnissliga läderfåtöjen. Förutom att den är kall, hal och ful så låter den så fort man rör sig. Nu står den i en hörna, mest för syns skull och OM det mot förmodan skulle vara fler på besök än vi får plats med i soffan...

Men, tillbaka till det jag ville berätta: Hur fin soffan än är så är jag SÅ trött på att ligga här.

Först var det åtskilliga veckor jag inte hade möjlighet till annat eftersom jag hade ett färskavbrutet ben som gjorde ont.

Så snart jag började kunna röra mer på mig, så går jag och blir sjuk!!

Ligger här och hostar lungorna ur mig och har redan sett allt som går att se på SVT-, TV3-, TV4- och TV5-play...

På TV går bara längdskidåkning och det är bara inte intressant hur mycket jag än försöker engagera mig.

Jag vill RÖRA PÅ MIG!!! Ska erkänna att jag faktiskt tog en alvedon tidigare idag och åkte med till stallet och mockade lite (vilket gjorde mig yr och gav mig hjälrtklappning) men jag fick åtminstone göra något annat än ligga på soffan.

Jag förstår helt enkelt hur lilla Skorpan hade det innan han kom till Nangijala...

(Oh god! Skulle leta efter bild på Skorpan på webben och upp kom en massa nutida bilder på Staffan Götestam...skräck!!!)

Det verkar liksom inte gå över, oflytet här.

Jag har i och för sig haft det realtivt OK med gipset. Sedan i fredags har jag kunnat gå utan kryckor (ser ut som nån av zombierna i "Thriller" när jag tar mig fram, men skitsamman) och det är faktiskt jätteskönt. Nu känner jag att jag småfryser och har fått en jobbig hosta som gör ont... Halva klassen är eller har varit hemma med en långdragen influensa med hög feber och hosta så i värsta fall är det vad jag har att se fram emot. Hoppas inte.

Roland är på väg in till aktuten med Fredrik som sedan igår haft ont i brösttkorgen. Han säger att han inte sträckt sig eller gjort något som borde orsakat detta och han hade svårt att sova natten till idag då det gjorde ont. Under dagen har det känts en del, men nu på kvällen tycker han att det blivit svårt att dra djupare andetag och då är det väl lika bra att åka in så att det inte är astma eller något annat otrevligt.

Han har ju precis börjat kunna använda sin arm sedan han trillade och stukade den för några veckor sedan.

Oflyt som sagt.

Inte nån särskilt unik rubrik idag.

Jag är kvar hemma, likt ganska många andra här omkring.

Roland kollade sin "pålitliga" iPhone-app som sa att alla bussar gick och tog sig iväg till hållplatsen. För att inse att absolut INGEN buss gick...

Hade han som jag, kollat SL:s sida så hade han blivit varse om verkligheten och besparat sig en kall och blöt morgonpromenad...

Jag ringde till skolan igen lite senare och fick tag på Nettan som berättade att de bara var tre vuxna på skolan och en handfull barn. De skulle ta dem till gympasalen och leka lite lekar. Hon tyckte att jag absolut skulle hålla mig hemma för hon beskrev sin egen tur till skolan som en skräckfärd.

Roland tog bilen och åkte till jobbet ändå. Motorvägen blir nog plogad lite oftare än våran lilla skitväg mot Finsta.

Ärligt talat hade jag faktiskt inte haft något emot att jobba istället, jag är rätt trött på att vara hemma och jag kan ändå inte göra så mycket här - definitivt inte gå ut till exempel. Blä.