Har precis tittat klart på första avsnittet av "den hemlige miljonären" som går på femman.

Kort beskrivet så är det nån rik person som klär ner sig och vistas i fattigare miljöer under en vecka för att därefter donera pengar till de personer eller hjälporganisationer som denne råkat på under sin vecka och som är värd dessa extra pengar.

I det här första avsnittet var det Ola Lauritzen (btw: what a waste! Skitsnygg karl och så är han gay...) som blivit jätterik bl a på att skriva böcker om GI och kost i allmänhet.

Han fick hänga med och dela ut mat till hemlösa, jobba på ett härberge och slutligen följa med en liten gråhårig tant till Malmskillnadsgatan och dela ut smörgåsar och kaffe/nyponsoppa till de "arbetande kvinnorna".

Det visade sig sedan att denna lilla gråhåriga tant själv varit prostituerad och missbrukare under en mycket lång tid och att hon nu, när hon kommit ur det hela, månade om de som fortfarande var kvar i misären. Pengarna från kyrkan räckte inte alltid till det hon delade ut och då tiggde hon ihop mer eller tog av sin egen pension.

Jag blev fullständigt tårögd när hon berättade om sitt öde och tänkte att det är en sjujäkla tur att det finns folk som arbetar frivilligt och osjälviskt för andras bästa. Hon blev förstås en av dem som Ola skänkte pengar till på slutet.

Det är egentligen väldigt tydligt hur hårt samhället blivit under de senaste decennierna och hur stora maskorna i det sociala närverket är. Trots vår höga skatt så räcker det inte långt och det känns som om det blir mer och mer accepterat att det finns väldigt fattiga människor i Sverige och man höjer inte längre på ögonbrynen när man råkar på hemlösa och utsatta.

En av personerna han mötte berättade hur hon blivit utblottad och gått från en trygg medelklasstillvaro till fattigdom på kort tid. Det behöver verkligen inte vara mer än en slump i vissa avseenden, vart man hamnar i det lotteriet.

Jag tror att vi i Sverige måste gå från att lita på att samhället ordnar för alla, till att de som har överflöd börjar måna om de som inte har något. Att dela med sig av sin tid och sitt överflöd, att rika människor donerar pengar - för det som kommer in via skatterna tycks ju inte räcka på långa när.

Ytterligare en fundering är om det är vettigt att jag slösar bort min energi och tid på något så ytligt som en ridklubb. Den består av folk som har gott om pengar (men ändå gnäller och vill ha mer av allt). I ett sånt här perspektiv tyr det sig som fullständigt bortkastad energi som kan läggas på något viktigare och bättre.