Idag när jag tog min motionsrunda så vandrade tankarna iväg medan jag vilade ögonen på den fantastiska sommargrönskan omkring mig.

På fältet bredvid utfarten från vår lilla grusväg till asfaltsvägen så blommar lupinerna i allsköns färger.

På fältet mittemot blandas prästkragar och blåklint.

Det blir en särskilt doft av solvarm grönska i vinden och jag känner att värmen strålar upp från grusvägen jag vandrar på, nu när solen legat på under hela eftermiddagen.

Att få ha en knastrande grusväg att promenera på var något jag önskade mig sedan jag var liten och vi bodde i höghus där allt runt omkring var asfalterat. Att få ha egen gräsmatta att springa ut på barfota direkt på morgonen och känna det daggvåta gräset var en annan önskan. De har nu alla gått i uppfyllelse.

Man blir lätt hemmablind och glömmer bort hur bra man har det. Men just det jag nu beskrivit: att få känna en blomstermättad bris, att få en del av lantlivet med dammiga grusvägar och sommarängar - är något jag faktiskt ser och glädjer mig åt lika mycket varje dag.

- Och säga vad man vill om den svenska sommaren - den må vara kall och regnig tidvis, men jag byter ogärna bort den.