Stinkmedel...! 

På handledarkursen idag så hade kursledaren formligen dränkt sina kläder i Ariel.

Jag känner inte till något tvättmedel som har mer stickande, ihärdig och stark lukt som just Ariels.

Nu är ju smaken som baken så det är säkert någon av er som läser som faktiskt tycker att Ariel har en fantastisk frisk, fräsch och härlig doft, men min näsa bara kräks - om den nu kunde det - när någon överdoserat detta tvättmedel.

Så det jag minns av dagens kurs handlar dessvärre inte så mycket om innehållet, snarare om hur jag försökte andas med munnen så ofta jag kunde och att jag ångrade mig att jag satt så långt fram i bänkraderna. Det är nästan, nästan så jag hellre hade tagit svettlukt bättre än detta. Hu!

Sen snöade det på vägen hem, men det var en annan femma!

Den här hösten känns det som jag ägnat många helger till att sova på hotell och äta konferensmat.

Nu var det Klubbkonferens för Stockholms ridklubbar och jag åkte dit som representant för vår lokala ridklubb. Konferensen hölls på Scandic Järva Krog så det var ju inte långt att åka. Skönt.

Minns förresten Järva Krog som ett ganska sunkigt ställe som hade en ganska sliten och dekis nattklubb på helgerna. Var där nån gång för länge sedan. Idag var hela hotellet rejält uppiffat och någon nattklubb fanns det inte kvar. Lika bra det. Istället var det en rätt proper restaurang och en rätt mysig fåtöljhörna där man kunde sitta och prata. Personalen skyfflade dock iväg oss strax efter klockan 22 på kvällen så det var tydligen inte meningen att man skulle få sitta och prata allt för länge.

Nåväl. Konferensen var riktigt bra. Huvudföreläsningarna handlade om att utveckla klubbarna, att få medlemmarna att känna sig delaktiga och att få styrelsen att vilja jobba mot samma mål och på så sätt få lite fart på föreningen. Utöver detta var det tid för diskussioner och grupparbeten. Roligast där var ju att prata med folk från andra klubbar.

Mest speciell var nog en man från Hogsta dressyrryttare som berättade att deras klubb egentligen inte skulle vilja ha fler medlemmar än de som står i stallet på Hogsta. Det finns nämligen folk som löser medlemskap och åker ut och tävlar (och tycker väl att de är lite extra fiiiina som tävlar för Hogsta) som inte alls uppför sig på ett representativt sätt.

Förutom just den klubben så ville nog de flesta andra expandera och dessutom hålla sina medlemmar nöjda och glada (och med uppkavlade ärmar så att de hjälper till när det är dags att jobba)...

Eftersom mat är mitt specialintresse så kan jag meddela att luncherna var jättebra med tre goda alternativ (som man dessutom kunde blanda á la buffé om man ville) och ett stort salladsbord med goda tillbehör.

Hotellfrukosten bra, som de ofta brukar vara i Sverige. Middagen var däremot trist. God förrätt i form av Laxtartar, men huvudrätten - fläskfilé - var torr och tillbehören antingen o- eller överkokta. Blaha. Efterrrätten var inte heller nån höjdare.

Men nu ska jag väl inte skåda given häst i munnen. Jag pröjsade ju inte för detta så då borde jag väl inte klaga heller.

Sedan var det ju fika stup i kvarten och godisskålar för att hålla oss vakna. Inte är konferenser någon hälsohelg, inte.

På vägen hem på söndag kväll hade halkan slagit till och på motorvägen hem låg en transport i diket. Usch! Men jag hann uppfatta att någon stod och höll en häst som stod upp, vid sidan om. Vilken mardröm att fara i diken med hästtransporten - på MOTORVÄGEN!

- Kör försiktigt allihopa!

Yngsta barnet (i 20-årsåldern) till en kollega har dött.

Hur klarar man av att existera när ens barn dör?

Jag fattar ju att man måste leva vidare, men det här är något jag knappt ens kan beröra med tanken utan att dras ner i avgrundsdjupet.

Jag känner så oerhört mycket med henne...

Nej, jag skämtar inte!

Vår skolmat är helt fantastisk, nästan varje dag!

Den är något att längta till och njuta av, den är helt enkelt WOW!!!

Jag har gått i skolan i många år, jag har därefter jobbat i olika skolor i många år. För det mesta har skolmaten varit något man plikskyldigast trycker i sig för att man måste. Jag är nämligen sådan att jag blir högst otrevlig om jag blir hungrig. För allas bästa bör jag hållas hyfsat mätt hela dagen.

Som tur är vet jag det och äter trots att jag inte alltid tycker att maten är sådär jätteinspirerande och god.

Men i "min" skola så är det inga problem.
Vi har en kokerska som haft egen restaurang tidigare och det märks. I motsats till många av hennes kollegor så har hon en yrkesstolthet, en vilja att faktiskt servera GOD mat som smakar något. Det finns alltid en massa smarriga "extras" som man kan välja till och sallansbordet är svårt att överträffa.

Tråkigt nog är även hon bunden till kommunens avropsavtal och måste därför köpa in det som ska tillagas från en storköksleverantör. "Hade jag inte behövt göra så, hade jag kunnat göra ännu bättre mat", påpekar hon. Ibland blir hon tvungen att köpa halvfabrikat helt enkelt för att det inte finns annat att välja på om hon ska hålla det matschema som kommunen påbjuder.

Idag hade vi plommonspäckad köttfärslimpa som huvudrätt (lagad på råvaror)
Rårörda lingon

Ris

Potatis

Blomkåls- och rotsakspanna

Legymsallad

Blandsallad med fetaost
Vitkåls- och ananassallad
riven morot

Keso

Creme fraishe med vitlök
Tomat & löksallad med vinaigrette
Rena bitar av tomat, gurka och morot

Gröna oliver
Olika sorters knäckebröd & smör.

Förstå hur bra jag har det!!
Begrip hur deprimerande det är när kokerskan är sjuk eller ledig och vi får en vanlig, dödlig, uttråkad kokerska som vikarie. Maten blir direkt så trist att man har lust att skrumpna ihop...

Heja vår skolmat, och framför allt: heja vår kokerska. Må hon aldrig tröttna på att laga mat åt oss!!

Nu fick vi äntligen hit vår kanonduktiga Dressyr-Lisa att hålla helgkurs lördag och söndag.

Coffee har känts bra sedan onsdags ungefär, så hon fick jobba! Nu har jag bytt till att ha några lager med gasbinda över såret - som ännu inte läkt ihop ordentligt - för att lufta det hela och det verkar funka.

Det är en riktig liten kämpe, den här lilla fuxdamen. Hon spar sig visserligen en smula, för visst kan hon ännu lite bättre och ryttaren bestämmer sig för det, men hon bjuder ändå till en hel massa på eget bevåg. Hon tar i och håller igång den jobbiga galoppen och frustar för varje steg. Provar att inte ta ut stegen så mycket en lite stund, men blir påkommen och tar åter i och jobbar utan knot när Fredrik ber om det.

Nu när hon går i vinterhage och inte har så mycket distraherande gräs att ägna sig åt så är hon också mycket mer benägen att komma fram och hälsa. Hon tittar alltid upp och kikar efter en när man går förbi hagen på väg mot stallet, så det är en snäll och sällskaplig ponny.

Lätt att tycka om!

Fredrik var glad och nöjd med ridlektionerna och Lisa tyckte att de förbättrade sig från lördagen till söndagen. Kul!

Idag fyllde Sanna hela 20 år, vilket innebär att jag själv är ...bleeep... år.

Tiden har verkligen gått fort.
För inte alls så länge sen såg hon ut så här och var bara drygt 4 år gammal:

Här ska Sanna börja tvåan och poserar ute på vår balkong.

Vips så blev hon plötsligt 16 år gammal och roar Fredriks kompisar på hans 9-årskalas...

För att inte prata om resten av tiden som hon använt till att förvandla sig till 20 år!! Här på Halloweenparty alldeles nyligen:

Drowsey Maggie är en irländsk reel som börjar sakta och ska gå fortare och fortare allt eftersom...

Igår kväll hade Fredrik ensembleredovisning med sin klass.

De spelar ju tillsammans en gång i veckan - förutom all annan musik som de sysslar med i skolan.

Nu skulle de "spela upp" för att visa vad de lärt sig so far.

Ska bara säga att det är SÅ roligt att han kom in på musikklassen för rent egoistiskt så är det fantastiskt kul att få ta del av en liten smula av det han får vara med om.

Fredrik var den som inledde med att presentera den första låten och de klasskompisar som ingår i ensemblen, sedan var han med och spelade i två låtar.

När vi åkte hem så konstaterade både Sanna och jag att vi faktiskt var ganska gröna av avundsjuka över att inte själva ha förmågan att spela eller sjunga. "För hur ska jag beskriva mitt förhållande till musik" undrade Sanna. "Att jag är jättebra på att...eh..lyssna på musik?! Det låter ju rätt lamt."

För min egen del, så om jag inte återföds till fluga eller daggmask i mitt nästa liv, så skulle jag jättegärna födas musikalisk. Det är nog en av de talanger jag är mest ledsen för att jag saknar.