Idag åkte Roland, jag, Fredrik och hans kompis Christer, till Parken Zoo i Eskilstuna.

Men först var vi på parken. Ungarna fick åkband till hela parken inklusive åkattraktionerna och det var väl i princip där de var hela tiden och åkte radiobil. Berg-o-dalbanan åkte de en gång var och bekände att den var rätt läskig, så sedan blev det ännu mer radiobil. (Antar att det även var kul att välja ut passande tjejer att terrorisera med bilarna....)

På slutet gick de en pliktskyldig runda och tittade på djuren i djurparksdelen. Den hade Roland och jag utforskar grundligt under de ganska många och långa timmar vi var där. I och för sig hade de ganska söta djur, bland annat mina favvisar, Surikaterna! Vi hann även titta på när de matades (Fredrik fick också ta en handfull slibbiga larver att kasta åt dem - ni har väl sett "Lejonkungen"? "Slemmigt men mättande!" Det var väl ungefär vad Surikaterna tycktes mena här också!)

Medan vi satt och väntade på att killarna åkt klart sina radiobilsomgångar så hann vi se grabben som drog nitlotten när sommarjobben delades ut:

Inte nog med att han får stolpa omkring hela sommaren i blå trikåer med kallingarna utanpå, men vad hade han på fötterna?!!?
Kunde inte Parken Zoo ha kostat på Fantis ett par ordentliga läderstövlar? Han hade ju ett par ytterst apfula gummiridstövlar till sin outfit!

Kan inte ha varit så lätt att gå omkring och alstra tåbira i värmen och samtidigt dela ut Det Goda Märket till höger och vänster... Klart, det onda märket behövde han nog aldrig stämpla i hakan på dummingarna, räcker nog med att ta av en stövel och sätta den under näsan på skurkarna!

Så har vi då varit och snyggat till stallen på Lovisedal.

Vi var sex personer och lyckades med detta på ca tre timmar.

Lilla stallet var som väntat rätt OK, klart- boxarna var ju omockade och man fick tömma skottkärror med gammal halm och skit i parti och minut.

Stora stallet var värre: omockade boxar var bara förnamnet och därtill en gammal möglig höbal där mössen byggt sig ett mysigt höghus. De tittade fram ur sina små hålor och undrade vad vi var för ena fridstörare. De som fixat det så bra: varma och fina lägenheter och en hel havrelår bredvid fylld med havre (och för all del: lite döda släktingar).

De rediga råttorna såg vi mest i form av döda och lite hopsjunkna kadaver inne i boxarna. Yuk!

Utöver detta låg det skräp och bråte av allt det slag över hela stallgången. Helt otroligt hur äckligt och skitigt man kan lämna ett stall efter sig.

Nu är det hur som helst väldans fint och vi väntar bara in de nya, fräscha halmbalarna så att vi kan halma upp boxarna!

Roland har ju nyss påbörjat sin semester och givetvis måste man passa på innan han hunnit varva ner FÖR mycket...

Så idag roade vi oss med att förborra och skruva ihop hundraörton skyltar till den kommande distanstävlingen. Många blev det.

Imorgon fortsätter jag att roa mig besinningslöst med att mocka en massa jättegrisiga boxar på Lovisedal inför förut nämnda tävling. Skoj, skoj.

Innan dess måste jag ringa två glada samtal till A. ägaren till en D-ponny som vi faktiskt övervägde att köpa men senare faktiskt insåg var alldeles för dyr i förhållande till vad den (inte) gjort. B. till ägaren till en enormt fin dressyrponny (den i Knutby) som vi bestämt att inte köpa eftersom jag tror att Fredrik kommer att växa ur den för fort.

Avslutar med att käckt konstatera att det bara inte finns några bra ponnysar för vettiga priser. Nu har jag kollat sedan februari och hittat ett handfull (räknar inte med de som är uppstallade i Ystad).

Däremot roade jag mig faktiskt på riktigt igår. Och denna orgie i glädje stod faktiskt Bullen för! Han som myntat det gamla djungelordpråket "När Bullen galopperar står snigeln stilla" hade en bra dag och tog av sig sitt flugtäcke och galopperade som en vanlig häst på vägarna.

Han travade på som ett jehu och föll sedan in i en frisk galopp som fick mig att tjoa till av glädje. Frerik och Shag hängde på bakom och det var riktigt, riktigt kul. MER SÅNT!

Idag var jag lite rädd att han skulle ha ont i kroppen efter att ha förtagit sig så, så Sanna skrittade ner till vattnet barbacka så fick han bada igen.

Läste i en veckotidning där flera personer berättade om händelser som gett dem självförtroende och satt sedan och funderade på om jag upplevt något sådant, speciellt tillfälle.

Ett område där mitt självförtroende ofta sviktar är när jag ska tala inför folk.

Nu undrar kanske en del vad i hela friden jag skriver, som ibland pratar utan hejd. Men det är ju skillnad att sitta och berätta saker inför kompisar, en helt annan att ställa sig upp bland en massa folk och prata om ett givet ämne på ett formellt sätt.

Andra tystnar och tittar på en, man förväntas hålla sig till ämnet, inte blaja ut, inte tappa tråden, inte glömma orden... Bli helst inte röd i ansiktet heller - ogärna flacka med blicken.

Som ni ser börjar plötsligt en massa "inten" dyka upp. Fel approach för att underlätta det där talet - jag vet. Men det är svårt att släppa de där - ofta självuppfyllande - "intena".

Ni har säkert varit på kurs någon gång. Så ska den där käcka kursledaren givetvis ALLTID börja med att alla ska få presentera sig och berätta något litet om sig själv.

-VARFÖR?

Är det verkligen någon som minns vad de andra heter och vad de berättat? Är det bara jag som hysteriskt sitter och väntar på att det snart är min tur? Som ett lamm till slakt som ser hur en efter en betas av och turen snart kommit till mig... Och VAD ska jag säga?? - Förresten, vad heter jag egentligen och vad jobbar jag med? Huvudet har tömts totalt. Oh my god, nu är det snart jag - syns det att händerna skakar okontrollerat?

Jag har senare förstått att det inte syns lika mycket utanpå som jag känner inuti och det lugnar mig till viss del. Jag klarar dock fortfarande inte av att hålla ett papper i handen vid sådana tillfälle (det rasslar så när jag darrar) och jag ska DEFINITIVT inte peka med pennor på OH-bilder direkt på apparaten (Parkinsons-varning). Däremot går det rätt bra att peka direkt på duken. Det innebär dessutom att jag får vända mig lite bort från publiken och slippa se dem. Det lugnar mig också.

Skojigt nog är nervositeten som störst när jag ska stå upp och säga något neutralt, som inte direkt väcker några större känslor hos mig, men som ska återges korrekt och trevligt.

Om jag är lite i affekt, antingen för att det jag ska berätta verkligen är JÄTTEroligt, eller om jag - lite vanligare - är upprörd över något som inte är bra, då går det lättare. Då kommer orden utan att jag stakar mig eller tappar tråden. De kommer direkt ur hjärtat. Det blir lite "this is  who I am, och jag är förbannad - ta det som ni vill".

Men så till ursprungsfrågan. Självförtroende.

Även om jag har en lång väg att vandra innan jag står upp inför en massa åhörare och pratar obehindrat utan att få CD-skivor under armarna - så ger jag mig iallafall ofta huvudstupa in i det.

För ni kan väl tänka er hur "lätt" det var att börja jobba som lärare för en person med talnoja? Ungarna är inte nån större match efter ett tag, för de lär man ju känna fort och då blir pratet snart informellt. Jag står väldigt sällan framme vid tavlan och håller regelrätta tal och föreläsningar, det handlar ju oftare om dialoger och diskussioner där jag bara är en del av pratet. Men föräldramöten var klart jobbigare.

Så mina självförtroendehöjande tillfällen handlar inte om att jag blivit så bra på att prata inför folk, utan snarare att jag litar på att jag inte backar för sånt som kan kännas jobbigt. Därmed behöver jag inte vara rädd för att bli låst i en roll jag inte gillar, alltför länge. Och visst blir man bättre på sådant man övar. Även om jag aldrig blir en kolugn och gudabenådad talare så märker jag från år till år att blackouterna kommer mer sällan och att det blir fler och fler tillfällen då orden flyter på rätt obehindrat och därmed minskar oron för att det ska bli fel nästa gång.

Hade jag inte varit "på´t igen" så hade jag aldrig kunnat jobba som lärare och dessutom varit besviken och arg på mig själv för de tilfällen jag velat stå upp och säga något, men inte vågat.

Så där nånstans litar jag ganska mycket på mig själv och känner förtroende för mig själv. Jag klarar skivan, om än lite darrigt ibland...

...har vi fått uppleva senaste veckan.

Det har varit trevlig att låna Helenas arab-pålle till Fredrik. Här får ni se två bilder av klart tveksam kvalitet, på Fredrik och Shag, som vi återigen lånade idag.

Med Shag framför sig som kanonmat och sköld mot den farliga omvärlden som kan Bullen trava på ordentligt och ta sig förbi farliga platser med hemska stenar och hotfulla småfåglar. Trevligt!

Igår var Sanna och jag på Lovisedals utebana och då gick Bullen förhållandevis bra. Provade att hoppa en kort och låg studsserie och då blev han riktigt kul, öronen framåt och sprang självmant framåt mot hindrena. Verkade som om han tyckte att han äntligen fick göra sådant som han kan och är bra på. Roligt att se honom så glad!

Fredrik bakade något riktigt hemskt igår: smördrypande havreflarn som han sedan bredde ut smält choklad på och la ytterligare ett lager havreflarn över. Gissa hur FLOTTIGT och SOCKRIGT och GOTT det var!!!

Snart har vi inte bara en häst som heter Bullen, utan vi blir familjen "Bulle"!

Inte behövs det sol för att ta sig ett dopp!

Vattnet känns ju så mycket varmare när vädret i övrigt inte är på topp...

Det syns inte så bra på bilden, men vattnet ryker rejält i den kalla luften.

Falcons gamla ägare ringde precis och sa att de var nere i Skåne och att de hade tänkt att åka förbi och hälsa på Falcon, om de nya ägarna är hemma i slutet på veckan.

De lovade att ta massor av bilder och skicka över till oss om det går som planerat!

Alla borde få ha en Falcon! Vill ha tillbaka!!! Gärna större! Saknar...

Lät jag väldigt förståndig och resonabel i mitt förra blogginlägg?

Som en vuxen människa som sett problemet och accepterat läget?

Så här känner jag egentligen:

Iiiiiieeeeaaahhhhhhggggghhhhhhh!!! GGGGnnnnnn!!!!!

Sparka - sprattla - stampa - slå

Gaaaahhhhhhh!!!!!!!!!!!!!

Fanfanfanfanfanfaaaaaan!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så. Nu har jag fått ut lite.