Idag var vi och tittade på den: jag, Roland och Fredrik.

Lite chansning med Fredrik men å andra sidan har väl ingen undgått ABBA oavsett ålder och handlingen är ju faktiskt underhållande.

Roland och jag var ju och såg musikalen på Cirkus för ett par år sedan. Då störde jag mig mest på att texterna var på svenska - och som vanligt störde jag mig på den överentusiastiska publiken. Jag känner mig nästan som en engelsk, stel person men jag har lite svårt med folk som ska stampa takten och busvisslar besatt till musiken - funkar liksom bara på röjkonserter tycker jag.

Nåväl, jag fann mig själv larvigt småsnyftandes till denna underbart söta, glada och mysiga kalkonfilm. Klart oväntat.
Det går inte att värja sig mot låtarna man vid sju års ålder sjöng i hopprepsskaftet framför spegeln och som sedan följde en upp genom tonåren.

De finns där som bakgrundsmusik genom ungdomen - och för all del, även senare. Minnen, upplevelser, känslor...

Så när Meryl Streep (som för övrig sjunger kanonbra) drar "Slipping through my fingers" när hennes dotter är på väg att gifta sig och ska flytta hemifrån så blir det nästan lite besvärligt och jag blir tvungen att stirra stint på den fula filmaffischen med Kung Fu Panda som finns vid sidan om bioduken för att inte leva mig in i texten för mycket och böla loss.

Men det ÄR som sagt var inte en snyftfilm, väldigt långt ifrån. Den är som sagt var ganska kalkon - jag vet inte om musikaler någonsin kan bli annat än  fåniga och smågenanta när de filmas. Men helheten blev ändå mycket bra. Man blev glad av den, så se den gärna.

Fredrik tyckte den var helt OK och Roland såg inte ut att ha blivit uttråkad, så det går att ha med sig män och pojkar också. Det är ju inte heller så illa!