Läste i en veckotidning där flera personer berättade om händelser som gett dem självförtroende och satt sedan och funderade på om jag upplevt något sådant, speciellt tillfälle.

Ett område där mitt självförtroende ofta sviktar är när jag ska tala inför folk.

Nu undrar kanske en del vad i hela friden jag skriver, som ibland pratar utan hejd. Men det är ju skillnad att sitta och berätta saker inför kompisar, en helt annan att ställa sig upp bland en massa folk och prata om ett givet ämne på ett formellt sätt.

Andra tystnar och tittar på en, man förväntas hålla sig till ämnet, inte blaja ut, inte tappa tråden, inte glömma orden... Bli helst inte röd i ansiktet heller - ogärna flacka med blicken.

Som ni ser börjar plötsligt en massa "inten" dyka upp. Fel approach för att underlätta det där talet - jag vet. Men det är svårt att släppa de där - ofta självuppfyllande - "intena".

Ni har säkert varit på kurs någon gång. Så ska den där käcka kursledaren givetvis ALLTID börja med att alla ska få presentera sig och berätta något litet om sig själv.

-VARFÖR?

Är det verkligen någon som minns vad de andra heter och vad de berättat? Är det bara jag som hysteriskt sitter och väntar på att det snart är min tur? Som ett lamm till slakt som ser hur en efter en betas av och turen snart kommit till mig... Och VAD ska jag säga?? - Förresten, vad heter jag egentligen och vad jobbar jag med? Huvudet har tömts totalt. Oh my god, nu är det snart jag - syns det att händerna skakar okontrollerat?

Jag har senare förstått att det inte syns lika mycket utanpå som jag känner inuti och det lugnar mig till viss del. Jag klarar dock fortfarande inte av att hålla ett papper i handen vid sådana tillfälle (det rasslar så när jag darrar) och jag ska DEFINITIVT inte peka med pennor på OH-bilder direkt på apparaten (Parkinsons-varning). Däremot går det rätt bra att peka direkt på duken. Det innebär dessutom att jag får vända mig lite bort från publiken och slippa se dem. Det lugnar mig också.

Skojigt nog är nervositeten som störst när jag ska stå upp och säga något neutralt, som inte direkt väcker några större känslor hos mig, men som ska återges korrekt och trevligt.

Om jag är lite i affekt, antingen för att det jag ska berätta verkligen är JÄTTEroligt, eller om jag - lite vanligare - är upprörd över något som inte är bra, då går det lättare. Då kommer orden utan att jag stakar mig eller tappar tråden. De kommer direkt ur hjärtat. Det blir lite "this is  who I am, och jag är förbannad - ta det som ni vill".

Men så till ursprungsfrågan. Självförtroende.

Även om jag har en lång väg att vandra innan jag står upp inför en massa åhörare och pratar obehindrat utan att få CD-skivor under armarna - så ger jag mig iallafall ofta huvudstupa in i det.

För ni kan väl tänka er hur "lätt" det var att börja jobba som lärare för en person med talnoja? Ungarna är inte nån större match efter ett tag, för de lär man ju känna fort och då blir pratet snart informellt. Jag står väldigt sällan framme vid tavlan och håller regelrätta tal och föreläsningar, det handlar ju oftare om dialoger och diskussioner där jag bara är en del av pratet. Men föräldramöten var klart jobbigare.

Så mina självförtroendehöjande tillfällen handlar inte om att jag blivit så bra på att prata inför folk, utan snarare att jag litar på att jag inte backar för sånt som kan kännas jobbigt. Därmed behöver jag inte vara rädd för att bli låst i en roll jag inte gillar, alltför länge. Och visst blir man bättre på sådant man övar. Även om jag aldrig blir en kolugn och gudabenådad talare så märker jag från år till år att blackouterna kommer mer sällan och att det blir fler och fler tillfällen då orden flyter på rätt obehindrat och därmed minskar oron för att det ska bli fel nästa gång.

Hade jag inte varit "på´t igen" så hade jag aldrig kunnat jobba som lärare och dessutom varit besviken och arg på mig själv för de tilfällen jag velat stå upp och säga något, men inte vågat.

Så där nånstans litar jag ganska mycket på mig själv och känner förtroende för mig själv. Jag klarar skivan, om än lite darrigt ibland...