Ungefär vid den tid då vi letade D-ponny till Sanna så hade även Fredrik börjat visa intresse för att hänga i stallet.
Han gick till grannstallet och fick ridlektioner av granntjejerna på deras shetlandsponny, Minette. Det handlade väl mest om att få lite balans och sitta kvar på ponnyn även när det skumpade. :)

För att se om Fredriks intresse verkligen skulle hålla i sig, så hyrde vi en shetlandsponny åt honom över vintern. Den kom från Börjedals Gård som ligger i Järlåsa norr om Uppsala. De brukar ha ridläger där på somrarna, därefter hyrs en del av ponnysarna ut under lågsäsongen.
Lilla Berta, som ponnyn hette, var en liten plutt på knappt 90 cm i mankhöjd. Hur söt som helst. Snäll att ha att göra med, men som äkta shelandsponny hade hon förstås vissa små exentriska vanor - som att rulla sig med ryttaren på om underlaget var tillräckligt frestande.

När man åkte till ridhuset var det ingen idé att sadla på henne innan hon fått gå in och rulla sig i det mjuka ridhusunderlaget. När hon var klar och såg ut som en jättestor cocosboll, så var det bara att borsta och sadla. Sedan brukade hon hålla sig från rullandet under resten av ridturen.

Berta hade dessutom problem med sommarexem. Vi hade ju henne som sagt var över höst-vinter-vår, så det borde inte ställt till så mycket problem för oss, om det inte varit så att den stackars ponnyn istället råkade ut för regnskållor!

Vi fick specialklippa henne:

Berta, här tillsammans med största hästen i stallet: nordsvensken Bläsa.

Som ni ser så fick hon en lite bakvänd klippning. Vi skaffade ett litet vintertäcke åt henne och de delar som stack ut utanför täcket fick behålla pälsen. På så sätt kunde vi komma åt att tvätta rent såren på bålen och låta dem lufta och torka över nätterna.

När pälsen väl växte ut var regnskållorna helt borta, men då trädde våren in och därmed solexemet igen. Lyckades fynda ett jättefint Boett-täcke (exemtäcke) för 150 kr (!!!) som hon fick istället för det jättesöndriga som skickats med från uthyrningsstallet. Det fick hon behålla när vi åkte tillbaka med henne.

Fredrik då? Jovisst, vinterhästtestet fungerade. Han höll ut och fortsatte vara hästintresserad även efter den långa, kalla vintern. Dags att börja fundera vad för ponny vi skulle skaffa till honom! 

De sista åren som vi hade Geshira, då när jag fortfarande red och körde, så kollade vi efter ponny till Sanna så att hon kunde ha en egen.

En av dessa var Prestige (e. Brno ox), korsning welsh/arab.

Jättefin skimmelvallack som var tävlad i hoppning och dressyr LA/LA. Vi föll för honom direkt. Han gick igenom säljarens gårdsbesiktning, men vi ville även göra en klinikbesiktning.

Helt enligt lagen om alltings jäklighet så gick han inte igenom. Dels var han ganska rejält halt på ena fram när veterinären böjde lågt, dels var han inte kul att ha att göra med på kliniken. Trots att han brämsades så mejade han ner veterinären när denna skulle titta närmare på slemhinnor och klämma igenom hästen.
Vi ville ändå göra ett försök med hästen och genom en överenskommelse med säljarna så fick vi ha kvar honom medan han behandlades (de betalade förstås) och sedan se hur han kändes efter igångsättning.
Så han blev kvar i två månader...och blev inte ohalt. Så köpet gick tillbaka under mycket gråt och tandagnisslan. Vi hade ju så gärna velat ha denna ponny...

Nästa goda försök var när vi tog Piece of My Heart (e. Gomir ox) på foder.
Han var helarab, hade gått på galoppen och behövde miljöombyte.

Sanna galopperar Hjärtat på rakbanan på Lovisedal.

Det var inte lyckat alls.

Hjärtat var en skitsnygg vallack (ni ser ju själva på bilden!) med lång, svallande man - vit och tjusig.
Men det sa aldrig klick... inte för mig och inte för Sanna heller.
Han återlämnades till sin ägare efter ett år - egentligen borde han åkt hem tidigare. Så vitt jag vet bor han kvar där och har det bra, vilket jag unnar honom.

Det var ju ingen vidare rubrik, men lite så slutade berättelsen om Geshira.

Hästen som jag bestämt mig för att ha redan innan jag såg henne. Hästen som jag umgicks med nästan dagligen sedan hon var litet föl, som framgångsrikt tävlades i både körning, dressyr och distans med placeringar och segrar inom alla tre discipliner under samma säsonger, flera år i rad...

Jag har ju redan hintat om att jag fick sluta upp med körningen. Det var verkligen en märkligt historia som fick sin förklaring långt senare.

Året innan Geshira såldes så fick hon plötsligt - som en blixt från klar himmel - små "ryck" när hon kördes. Från att ha varit världens kanonsäkraste körhäst så gjorde hon små rusningar: 8-10 galoppsprång smått okontrollerat rakt fram utan märkbar anledning. Det började strax efter en körträning för en känd 4-spannskusk och först misstänkte jag att han krävt alldles för mycket av henne under träningen. Det kanske han gjorde på sitt sätt, men det här var inte likt Geshira, det var inte hennes normala sätt att protestera.

Jag kollade upp henne och hon var inte halt, tänderna var OK. Jag fattade ingenting.
Sista gången jag körde henne så gjorde hon åter en läskig rusning och sedan stod hon bara och studsade på fläcken och skakade helt galet på huvudet. Fick hjälp att sela av snabbt som tusan för det kändes faktiskt som att hon kunde ge sig av i sken när som helst.  Ibland efter ridlektionerna kunde hon sträcka väldigt, väldigt mycket på halsen vid nedvarvning och skaka försiktigt på huvudet lågt nere på marknivå. (Hästar ska ju söka sig framåt, nedåt efter en träningsomgång). Men hon skakade aldrig så här helgalet på huvudet och gjorde aldrig en ansats att sticka, så de här reaktionerna var kopplade till körningen.

Eftersom jag inte hittade något fel på henne men jag inte längre kände att det var säkert att köra henne så var det ju bara att lägga ner och av tidigare nämnda orsaker såldes hon.

Nya ägaren red en del distansritter men i slutet av säsongen drabbades Geshira av återkommande hältor på ena fram. Efter flera behandlingar vid närliggande klinik började veterinären prata om avlivning. Nya ägaren tog Geshira vidare till veterinär Per Spångfors neråt västkusten, som är omtalat duktig på hältor.

Efter några besök hade han rett ut den ursprungliga orsaken till hältorna och troligen även till Geshiras körknäpp.

Hon hade tydligen en kronisk inflammation i översta nackkotorna! Enligt veterinären hade hon gått med det länge och den kunde ha orsakats av låsningar i käken p g a hakar i de bakersta tänderna. - Så mycket för dyra hästtandläkare! Denna inflammation skapade spänningar i hals och bogmuskulatur (hon var aldrig riktigt bogfri i rörelserna...), vilket även gjorde frambensrörelserna mer stumma - vilket slutligen gjorde att kotorna tog mycket stryk...

Detta lät som en mycket rimlig förklaring till:

- Hennes idoga sträckande av hals och skakande på huvudet efter dressyrlektionerna

- Hennes "galna ryck" i körningen som kom strax efter att tränaren drivit upp henne i form och knycklat ihop hennes nacke...Måste gjort ont som bara den!

Kan ni fatta...

Jag skulle kunna tro att det hade varit en tidsfråga tills hältorna brutit ut även om vi behållt Geshira. Med ny ägare, ny ridning, ny utrustning så rubbades balansen som gjorde att Geshira fungerade OK och så blev hon halt.

Trots att orsaken hittades så gick inte hältan att häva (vem vet, med lång, lång vila hade hon kanske blivit OK, men jag klandrar ingen. Alla har inte råd att ha en häst skruttandes i något år, särskilt om man inte har egen gård) så Geshira fick sluta sina dagar.

Så tragiskt.

...Här som utställningshäst på Arab-SM! Kom 4:a i stoklassen.

  Sanna och Geshira, Vasaritten 2005

Geshira - hästen som var precis ALLT, var givetvis även distanshäst.

Geshira gick sin första 5 mils Clear Round på Vasaritten i Dalarna år 2001 när hon var 5 år.

Efter det var det inte någon spikrak karriär inom distansen. Det kom att bli så att vi tränade och tävlade i så många grenar, att det inte fanns tid att inrikta sig på någon speciell gren.
Det spelade å andra sidan inte så stor roll, för min filosofi är att hästen bör vara allsidigt tränad under sina unga år (och gärna därefter också, även om jag inser att man bör satsa extra mycket på den gren man till slut väljer att koncentrera sig på). Allsidigheten är bra för kroppen och för psyket!

Jag red och tävlade henne fram till 2005 då Sanna tog över. Hon red givetvis Geshira redan innan dess, men körningen och distansen hade fram tills dess varit mina domäner - nu blev Geshira mer och mer Sannas egen ponny.

2003 lånades Geshira ut till Janina Fischer att ridas i RRKK:s lag till lag-SM och de vann en silvermedalj!!

Sanna tävlade Folksam Cup 2005 och kom 2:a totalt det året.

Hon blev aldrig riktigt distansbiten och började dessutom växa ur Geshira. Jag gav distansen en ny chans och tränade och tävlade Geshira under 2006. Fick ge upp och inse att inte heller jag hade kvar energin och geisten för att rida så mycket. När man t o m vinner en tävling och inte ens känner sig särskilt glad, så är det nog bara att lägga ner - och det gjorde jag.

Geshira har ju aldrig varit särskilt vild och jätteframåt. Jag upplevde henne som en mild och trevlig häst som försökte göra sitt bästa. Om något var svårt eller tråkigt försökte hon inte springa ifrån det jobbiga, utan valde snarare att maska och göra allt långsamt. Lite så var det även inom distansen så när vi till slut tog det svåra beslutet att sälja henne (då hade Sanna hunnit bli för stor för Geshira, jag var ointresserad av att rida distans och Geshira gick inte längre att tävla i körning...) så hade vi en intressent som till sin personlighet är ytterst energisk och livlig.
Om inte hon kunde sätta sprätt på Geshira, så kunde ingen.

Sista delen följer senare...

Geshiras meritlista, distans:

Lagsilver, Lag-SM 2003
1:a Ekenäsritten 50 km 2004
7:a Filipstadsritten 50 km 2005
3:a Vasaritten 50 km 2005
2:a Fornabodaritten 50 km 2005
2:a totalt Folksam Cup 2005
4:a Nybyggetritten 80 km 2006
1:a Filipstadsritten 80 km 2006

Efter det har jag för mig att Geshira fick några/någon placering till med Malin i sadeln.

Hade en ganska mysig helg:
Igår var jag ute och red tillsammans med Sanna. Kul att hon är tillbaka på Denan för nu blev det faktiskt roligare att vara i stallet igen.

(Och värst vad hårda sadlarna är nu för tiden! Hade inte träningsvärk sedan sist jag red, men däremot kändes det exakt var sittknölarna befann sig - ugh, obekvämt!)

Idag var jag på Lovisedal tillsammans med bl a Jenny, Anne och Sanna och hjälpte till på en islandshästdistans. Klubben Stormur lånade anläggningen och behövde även hjälp att ro runt den lilla islandshästdistansen som skramlat ihop 16 deltagare. Jag suckade en smula invärtes först, för visst har jag annat att ägna mig åt egentligen, men det blev faktiskt en trevlig tillställning. De red bara 13 km så det tog ju inte hela dagen och ryttarna var så där glada och tacksamma för allt sådär som man brukade vara i CR-stadiet.

Därefter följde jag med Sanna till ridhuset och kollade när hon red Sasha. Vi satte upp trav- och galoppbommar och sedan gjorde vi ett par små pyttehinder som hon hoppade på volt. Gick riktigt bra! Sasha börjar dessutom se ut som ett halvblod med ädel stam nu när han tappat betesmagen. Förut var jag övertygad att hans pappa egentligen var Järvsöfax....

  
Bild från Arabhäst-SM 2005. 

Geshira stannade på ponnystorlek med sina 147,7 cm i mankhöjd.

Det innebar att Sanna kunde tävla henne som ponny, vilket var perfekt!

Vi kämpade på länge och väl med hoppträningar och var iväg på en del tävlingar men mer än att ta oss igenom en LD med godkänt resultat lyckades vi inte. Det var alltid något hinder som misstänktes äta arabhästar. Detta trots att arabhästen redan sett hindret sedan tidigare och konstaterat att hon inte blev uppäten. Det blev hemskt svårt att ta sig igenom en hel hoppbana utan stopp...

Hoppningen blev sedemera nedlagd och Sanna började träna mer dressyr. Det var inte heller medvind hela tiden, utan både Sanna och Geshira fick nog kämpa på en hel del för att få till det med dressyren. Så småningom ledde det ändå till en liten meritlista:
6:e placering LC:2 2003
3:e placering LB:1 2004
4:e placering LB:1 2005
4:e placering LC:2 2005
2:a placering LC:1 2006

De var duktiga, både Sanna och Geshira, för de gjorde så gott de kunde. Jag tror inte att arabhästar är det enklaste i världen att rida dressyr på, speciellt inte när bägge ska lära sig - och jag tror inte att dressyren är det som ligger allra närmast till för en arab att lyckas inom. Det har vi ju märkt av när vi lämnade arabhästvärlden och skaffade andra sorters hästar. En del hästar har form och undertramp helt naturligt för sig - medan andra får träna och träna för att dit där andra hästar börjar.

Däremot är stoltheten många gånger större när man lyckats trots allt, än när man har allt givet redan från början.

Då var det äntligen dags för nästa del av Geshiraberättelsen.

En av mina viktigaste mål med Geshira var att hon skulle bli inkörd så att vi kunde träna och tävla klassisk körning.

Med hjälp av NH-träning (bl a "utsäckning" av olika slag så att hon skulle lära sig stå still även när det var lite läskigt runtomkring) så kom vi långt.
Geshira var van att stå still (nåja, det var det svåraste för henne. Inte för att hon sprang iväg men hon smög steg för steg om man inte vaktade henne), att bli berörd överallt även med prassliga lite skrämmande saker, att ha rep som slingrade sig runt halsen, bålen, benen och att flytta olika delar av kroppen undan lätt tryck.

Jag var ute och tömkörde henne från tidig ålder. I början hade jag inte bett utan bara en sidepull. Jag tänkte mig att om man tar en liten runda nästan dagligen så blir det här med remmar och tömmar vardagsmat för Geshira.

Körde henne med släpa ett fåtal gånger men det var inga problem. Skaffade en liten lätt rockard och med hjälp av vänner så spände vi för henne. Hon började gå framför vagn vid 1,5 års ålder. OBS att det var frågan om korta stunder - ingen regelrätt körträning utan återigen, med syftet att få vagn och remmar att bli vardagsmat.

Detta arbete ledde till en kanonsäker körhäst.

Här är Geshira framför dressyrgiggen på Gotland. Vi kom på andra plats totalt och tack vare att Geshira gått på bete tillsammans med små får en sommar, så brydde hon sig inte ett skvatt om alla lösgående, bräkande får under maratondelen!

I början hade jag bara giggen. Med den tävlade alla moment fram till den dag då det gick undan lite väl fort i en kurva på maraton - och vi VÄLTE!

Ingen blev skadad men Geshira sprang med vagnen slängandes bakom sig, vidare samma väg som man brukar köra på tävlingar. Detta hände på Johannesberg där vi tränat och tävlat massor av gånger. Hon stannade inte förrän vid transporterna och där kom hon tydligen travandes lite lugnt och kunde fångas in. Jag klev med darrande ben upp på giggen igen för att se hur hon reagerade på fortsatt körning och....det var inga problem!!! Förstår ni att jag menar att hon var kanonsäker!!?

Ovanstående vältning ledde dock (hurra!!) till att jag fick ett okej hemifrån att köpa maratonvagn. Dyyyr investering, men med fyrhjuling så blir ekipaget mer stabilt och det går att gasa i hindrena utan lika stor vältrisk.

Vid ett annat tillfälle var jag och tränade ensam med Geshira på Johannesberg (ska man inte göra, rekommenderas ej!) när någon plötsligt började öva lerduveskytte på ängen bredvid. Geshira blev lite nervös av smällarna och skuttade till de första 5-6 gångerna. Sedan brydde hon sig inte. En sån cool häst...det är inte många som fixar både vältning och gevärsskott på ett så bra sätt.

Här är vi i vattenhindret på Ekenäs i Linköping. Även där kom vi tvåa totalt. Vattnet blev hon aldrig riktigt vän med. Hon gick igenom men brukade alltid stanna och titta lite på det innan hon klev i. Inte så önskvärt mitt i en tävling.

Det andra som aldrig blev riktigt riktigt okej för henne, var konerna vid precisionskörning vilket förstås kändes lite problematiskt. Hon gick inte riktigt avslappnat och obehindrat rakt igenom portarna så man kunde aldrig vara säker på att gå felfri genom en precision. Maratonhindrena brukade hon däremot sällan reagera för vilket är skumt för de kunde minsann vara riktigt fantasifulla. Men hon gillade maraton, blev jättepigg och framåt så fort vi kom in i hinderområdet.

Det blev ett abrupt slut på körningen så småningom, vi kommer till det lite längre fram. Innan dess hann vi vara med i lagserien i fyra år och tävla individuellt i Eskilstuna, Bunge på Gotland, Ekenäs samt några DM på Johannesberg.

Nu när jag  är hyfsat frisk så går Fredrik och blir jätteförkyld.

Nån måste ju ta hand om Coffee så jag har varit där och mockat och promenerat med henne i flera dagar.

Igår provade jag att rida (första gången sedan försommaren!) och än en gång konstaterar jag att hon är en kanonponny! Fredrik har verkligen ridit henne väl. Hon är lydig, känslig och arbetsvillig. Och jag märkte hur vinglig och muskel-lös jag själv är. :(

Det var ingen idé att harva runt på volten alltför länge men stunden jag höll på gjorde mig smått lyrisk. Jag hoppas ändå att Fredrik snart blir frisk för jag har då inte riktigt ork över till att ha häst, trots att den är kul att rida...