Nästan lika dyrbart för mig som guldkllimpar: kantareller!!

Om ni minns min långa utläggning om svamp förra hösten så vet ni att jag inte brukar ha lycka med mig när jag letar svampar. Jag älskar att äta svamp men de små kräken brukar dölja sig för mig när jag är ute i skogen och söker efter dem...

Nu hade jag med mig Sanna och då vände lyckan! Hon hittade visserligen dubbelt så mycket som jag. Men allt tillfaller ju familjen så...

I och med kantarellernas intåg i vårt hem så kommer även något annat in över tröskeln som annars aldrig får tillträde:

Formfranska är annars mycket sällsynt i vårt kök.

Just smörstekta kantareller behöver ett menlöst, vitt bröd så att inte kantarellsmaken överskuggas. Jag vill inte ens att brödet ska rostas, utan det ska vara där som svamphållare och utfyllnad - och det fungerar det bra som!

Tillsammans bildar de:

...och det är alldeles sjukt gott!