Det är snudd på förjävligt vad jag har blivit lättrörd med åren.

Har alltid tyckt att jag är en hårding, men nu för tiden får jag snarare säga att jag var en hårding. En gång i tiden för länge sedan.

Det kommer smygandes i och med att man själv får barn. Innan dess var barn bara lite äckliga, illaluktande knyten som folk envisades med att försöka pracka i famnen på en vid släktträffar. De var inget jag vare sig rördes av eller hade något behov av att gulla med. Äldre ungar var väl lite lättare att förstå sig på, men mest av allt var de irriterande och borde vara nån annanstans.

I och med de egna barnens inträde i livet så började jag tycka att åtminstone mina egna barn var fina. Började även tycka att sentimentala filmer faktiskt var just: sentimentala.

Började leva mig in i vad folk kunde tänkas känna i romaner och böcker som jag tidigare bara avfärdat som töntiga och där huvudpersonerna borde kamma sig och skaffa sig ett liv.

Och nu...nu blir jag tårögd och snyftar nästan så fort nån unge öppnar munnen och piper fram en sång eller dikt.

Idag kom just ett sådant tillfälle, då vi åkte in till byn för att titta på ett annorlunda julspel (och det VAR verkligen annorlunda, vill jag tillstå). Det var inte ens så att handlingen var sorglig, den var snarare jätterolig! Ändå blir jag alldeles rörd och rödögd, för de är ju så MODIGA och DUKTIGA alla ungar som sjunger och säger sina repliker!! Snyft...hulk...brööööt!! (Den genommjuka tanten måste snyta sig).