Dryga månaden före sommarlovet start så påbörjades en renovering av vår skola. Den ansvarige för kommunlokalerna (en ganska rejält tilltagen man som brukar pricka in sina besök i skolan lagom till fikat och som brukar bre ut sig på ungefär tre sittplatser i lärarrummet) lovade att man skulle vara otroligt effektiva och att varje klassrum skulle ta en vecka (!!) att få klart.

Det där med en vecka trodde vi sådär lagom på. Men man kan ju i bästa fall tolka det som att man har planerat renoveringen väldigt ordentligt och att man tänker göra en koncentrerad insats.

Skolan är drygt 25 år gammal och den har INTE blivit renoverad under hela den tiden. Vi har härlig 70-talsinredning med oranga fondväggar, brungula rullgardiner och mörkbetsade lister. Mumma för den som är nostalgiker!

Så vafan, vi hoppar på. Samordnaren peppar oss vidare med att de verkligen ska göra sitt bästa för att få klassrummen som vi vill, så länge vi inte önskar oss marmorgolv och kristallkronor. Så vi skissar och skriver.

De börjar med första klassrummet, sexornas, vars lärare är nobel nog att erbjuda sig ta första "smällen" och evakuera klassrum och ha sina elever i "studiehallen" - ett område alla klasser passerar genom ett otal gånger per dag. Inte direkt någon arbetsro, men det är ju de äldsta eleverna som är lite tåligare än de yngre. När deras klassrum är klart - inom en vecka - så är det femmornas tur. Men vi räknar kallt med lite förseningar.

En vecka efter evakuering har man inte ens börjat ta bort korkmattan!

Vi har slitit som slavar för att packa inredningen, barnen försöker jobba i den stökiga studiehallen, men byggjobbarna lyser med sin frånvaro...

Dagarna före avslutningen, en månad efter sexorna flyttat ut, är åtminstone korkmattan borta och när vi går på semester så har man målat klart fast man har "glömt" att vi skulle ha fönstrena mot studiehallen igensatta då de inte släpper in ljus utan bara distraherar eleverna.

Ni förstår givetvis hur det såg ut när vi kom tillbaka förra veckan. Klart? Nix. Ett av klassrummen hade inte fått nån ny korkmatta än och alla möbler låg huller om buller i en jätteröra. Kapprummen och toaletterna var inte färdiga alls. I detta skulle vi börja jobba.

Försöker ringa samordnaren men han är på SEMESTER!

De som däremot jobbar som illrar är kommunens "bärare". De jobbar med att släpa möbler och annat vid flytt och renovering av kommunhus och monterar enklare saker, som hyllor och liknande. De befinner sig säkert ganska långt ner i jobbhierarkin - och det vill inte säga lite i kommunal verksamhet. De hjälper oss och står i, aldrig sura och alltid redo. Mumlar "...och snart ska barnen in här - stackars dom och stackars er..." medan de bär och monterar, sliter och släpar och försöker hitta lösningar på svårlösta problem.

Till slut får vi tag i samordnaren och skäller ut honom efter noter. En vecka per klassrum - pyttsan - och vad har han tänkt att vi ska göra av eleverna om det inte finns klassrum och fungerande toaletter?? Han menar på att han "inte fått signaler om att det inte var klart i vår skola". Vi VET att de anställda på fritids hållt honom underrättad ända tills han beslöt sig för att ta semester mitt i skiten.

Dagen efter kommer en av våra "bärare" och ser jätteledsen och slokörad ut. Han tar till orda och börjar förklara att de jobbar så mycket de kan men att de inte hinner mer än de gör fast de gärna skulle vilja.
Det vet vi ju och de är verkligen uppskattade av oss. Efter ett tag går det upp för oss - de har ju blivit utskällda av samordnaren - det är därför de försöker ursäkta sig trots att de inte behöver det!!

Han fick skäll av oss och sedan gav han sig i sin tur på dessa personer - som definitivt INTE varit på semester i röran.

Helt otroligt och väldigt uselt, för ansvaret för en illa planerad renovering - den är hans och ingen annans.

En studie i kommunal inkomptetens. De som har lägst lön jobbar mest och får också mest skit utan att förtjäna det. Nu börjar jag låta som en text i nån gammal progglåt. Men den matchar väl vår inredning: De gamla avskavda brunbetsade listerna finns kvar, fastspikade ovanpå det fina nymålade, och de brungula rullgardinerna - de sparades av någon sjuk anledning de också. De oranga fondväggarna fick dock ge vika för en ack så modern kommunalbeige färg!