...skulle jag som 13-åring aldrig anat följande:

29 år efter att jag stått och tjutit och viftat med armarna på en Freestylekonsert i folkparken i Södertälje, 29 år efter jag stått och väntat utanför logen för att få en autograf och en kram (!!!) av Tommy Ekman  (- Jo det handlar om mig faktiskt, även jag har varit fjortis -) skulle jag under en veckas tid bli uppringd av denne Tommy Ekman exakt 18 gånger. Eller uppringd? Jagad, önskad! Jupp, jag har kollat mobilen, precis så många obesvarade uppringningar är det. Sedan skulle vi stämma träff på ridklubbens klubbstuga och till slut skulle vi till och med ses där.

Faktiskt, trots att jag besitter ganska mycket fantasi och kreativitet skulle min hjärna aldrig listat ut en sådan intrig. Ändå blev det så.

- Amen vafan, tänker kanske en del av er. VARFÖR skulle Tommy Ekman ringa Addi 18 gånger och VARFÖR i hela världen skulle han vilja träffa henne. I klubbstugan dessutom??

Ja, inte sjutton var det för att rulla runt på mjuka kuddar iallafall, så om någon funderat i de banorna så måste jag göra er besvikna.

Här följer grå diskbänksrealism: Nej, det visade sig nämligen att den Tommy Ekman som är säljare - eller snarare promotare av en ny hästtidning som tydligen ska ges ut i norra delarna av länet, faktiskt var DEN Tommy Ekman. Att han ringt mig 18 gånger beror på att han för det mesta ringt vid olämpliga tillfällen då jag inte kunnat svara och jag har varit för snål för att ringa upp. Ihärdig var han iallafall.

Till slut fick vi kontakt, och upp till klubbstugan kom han ikväll för att presentera denna blivande tidning för mig och klubbens tävlingskommitté.

Det var då jag insåg att jag satt i en liten klubbstuga ute i ingenstans med en av mina fjortisidoler.

Om han jagat mig på telefon för 29 år sedan, så hade jag väl dött och vaknat i himlen...

Vilken taskig tajming...