Ägnat helgen åt att läsa böcker.

Läste klart "Fyrmästarens dotter" som är en pusseldeckare. Den var rätt OK men det var lite för många personer för att jag skulle hänga med i handlingen helt problemfritt. "Vem sa vad till vem och var det där polisen eller var det den där tjejen i början av boken...eller..?"

Därefter började jag läsa Mark Levengoods "Sucka mitt hjärta men brist dock ej".

Jag gillar hans berättelser. Den här boken består precis som "Hjärtat får inga rynkor", av korta anekdoter utan koppling sinsemellan. Det, plus att innehållet är så lätt att ta till sig, gör den till en perfekt mellanbok där man kan vila upp sig rent mentalt men ändå ha lite substans i det man läser.

Tar med en bit av inledningen för att ge en hint om hur den är:

När min morfar dog, 89 år gammal, tyckte min moster att vi skulle skriva såhär i dödsannonsen: Varför?
"Nej", sade mamma, "jag tycker vi skriver såhär: Varför inte?"

(---)

I min dödsannons ska det stå: Tack och hej.

Eller som man säger till värdinnan när man lämnar en fest i Finland: Tack och förlåt.

Förutom det myckna läsandet så var jag uppe på Lovisedal en sväng idag i det myckna regnandet och såg Sannas och Sashas avslutningsritt för säsongen (både Sanna och Sasha tar sig en tids semester nu).

Hon red LB:3 på dryga 64%. -Jättekul!!

Jag tycker det såg spänstigare och finare ut än på länge och just det som varit svårt förut, såg lättare ut nu. Hon fick dessutom bra poäng på det allmäna intrycket och det är inte dumt.

Vi väntade i snålblåsten och regnet ända tills hela klassen var slut - och det tog tid. Sanna hängde nämligen kvar på 6:e plats som var placeringsplats...ända tills det allra sista ekipaget kom och fick 1 poäng bättre än Sanna vilket petade ner henne från placering...

Nåväl struntsamman. De avslutade med bästa procenten hittills. En ständigt förbättring för varje tävling hela vårsäsongen!