Idag red jag ut tillsammans med Sanna och Sacha.

Det är fortfarande grusvägen som gäller eftersom snön i skogen är täckt av en stenhård och sylvass skare.

När vi nästan kommmit fram till Ticksta så hör jag att något högljutt och bullrigt fordon kommer bakom oss. Kastar en blick bakåt och ser en stor, svart jeep och hinner väl tänka att det är synd om bilägaren om motorn låter SÅ illa - och så ser jag att precis bakom kör en scooter. När bilen inte täcker upp för oljudet så låter det enormt!
Coffee slänger ut baken och gör en av sina välkända steppdanser, men jag tittar bara framåt och undrar hur i självaste det ska gå för Sanna och hennes jättebäbis till häst. Scootermuppen såg ju att min häst blev livrädd och sedan måste han väl ha sett att Sacha satte av i galopp.

Tror du han saktade ner farten??
Nej inte förrän Sanna är framför honom och viftar hysteriskt med handen att han ska sakta ner så drar han ner gasen litegrann. Stannar gör han då INTE.

Sacha blir rädd, men gudskelov skenar han inte utan galopperar "bara". Sanna lyckas svänga av i avfarten mot Ticksta och får stopp på hästen och så far scootern vidare på grusvägen med mer gas och sladd.

- Ärligt, hur tänker man då?
Vi har ju rätt många ungdomar som åker cross i grusbackarna här omkring och hittills har nästan alla varit väldigt försiktiga och hänsynsfulla. De stannar crossen eller vänder och tar en annan väg om de ser hästar, men det här hjonet hade tydligen inga hjärnceller alls.   

Trist för scooterägaren om jag hittar vart hans brevlåda bor.