Har precis läst klart Birgitta Anderssons självbiografi "Blondie". Det var nog en av de ruskigaste livsöden i modern tid som jag hört talas om. Att vara i underläge redan från födseln  och sedan gång på gång hamna i destruktiva relationer med falska män och "vänner"...

Ibland undrar jag hur livsinnehållet portioneras ut bland mänskligheten. En del verkar dra till sig hemska händelser. Visst förstår man att omständigheterna påverkar men det finns ju också folk som är födda med usla förustättningar som ändå undkommer de värsta minorna i livet.

Hur som helst, boken var hemsk men svår att släppa. Trots alla situationer som Birgitta hamnar i och utsätter sig-/utsätts för av andra, så har hon ett ständigt driv som får henne att gå vidare. Ibland är det på knivseggen att hon överlever, men överlever, det gör hon.

Utöver att läsa bok, så har jag hängt med Fredrik till Jenny där han fick prova att rida hennes arabvallack. Det gick fint - hästen har ett otroligt bra steg - den kan nog starta en LB direkt utan att behöva skämmas för sig.

Under veckan var jag också och tittade på Sanna när hon red en hopplektion med Sasha. Tänka sig, de hoppade till sist över en oxer på 1,10. Det kanske inte är så jättehögt för storhästen och det var ju bara ett hinder och inte en hel bana. Men med tanke på hur länge sen det var som Sanna hoppat och att hon definitivt inte är en tuff hoppryttare, så var det kanonbra! Hästen hoppade bättre ju högre det blev, dessutom. Ska bli skoj att se hur de utvecklas framöver.