Fredriks första egna ponny, Spartacus, kallad Sparris, kom in i bilden!

Likt en fluffig liten kyckling!

Sparris (russ i B-ponnystorlek E. Karens G) inköptes från en familj med fem barn - eller var de ännu fler?? De var väldans många iallafall. Sparris var van vid att det kryllade ungar överallt, de äldre körde cross så smattrande motorljud bekom honom inte alls. Man skulle nog kunnat spränga en bomb bredvid honom utan att han blinkade.

Sparrisen var även inkörd, vilket var ett trevligt plus.

Ett mindre trevlig minus, var att det lilla russet definitivt inte tyckte det var kul att arbeta på ridvolten. Det hade vi blivit förvarnade om och till viss del kunde Fredrik hantera detta.
När Sparris ville slippa springa runt på ridvolten så stannade han nämligen och sedan började han med att ställa sig lite på bakbenen (inte högt) och därefter skutta fram på frambenen och lätta lite bak. Som en gunghäst ungefär. Det var som sagt var, inga rodeoskutt, utan väldigt lugnt och stillsamt. För ett litet barn som inte kommer så långt upp ur sadeln så ledde det dessvärre till att det lilla barnet lättade från hästen och hamnade på marken... Det brukade funka bättre med ridning på volten om någon annan häst gick före.

När Sanna skulle korrigera honom så kunde hon ställa sig högre upp i stigbyglarna så att hon inte fick en smäll av bakvalvet när Sparris skuttade fram på frambenen så där kunde han krångla hur mycket han ville, hon åkte inte av för det. Men det gjorde som sagt Fredrik.

När man inte försökte envisas med jobb på volten så var Sparris väldigt tillmötesgående. Rida ut var inga problem. Fredrik red sin första 2-mils prova-pådistans på honom. Fick man Sparris att börja hoppa en bana så hoppade han oftast hela, så en godkänd Polluxhoppning genomförde de också. Jag tävlade en lagserietävling med honom också, med en lite för stor sele och en rätt tung vagn. Han kämpade på och pinnade runt hela maratonet och hamnade nånstans mitt på resultatlistan!

En dag for Fredrik av rätt på huvudet i gruset efter ett av Sparris små orkar-inte-jobba-skutt och den dagen bestämde vi att herr Sparris nog skulle säljas och lite mer arbetsvillig ponny inköpas. Tänk att det alltid ska ske något drastiskt innan man tar rätt beslut...

Vem vill ha ett russ som inte går att ridas på volten?
Det gick ju oftast bra om någon häst gick före, och så brukar det ju se ut på ridskolor. Så: en liten ridskola söder om stan blev intresserade av att köpa Sparrisen och så blev det. Vi fick julkort från dem med hälsning från Sparris i flera år.

Nu härom veckan så återfann jag Sparrisen på en yngre tjejs hemsida. Hon äger honom nu och det jag läste värmde verkligen hjärtat. Sparris var hela tiden omnämnd som världens bästa ponny och det fanns massor av bilder på en glad tjej och en välmående ponny. Blev lite snyftögd av glädje!!

Så skönt att Gullesparris lever och är omtyckt av sin nya ägare!!

Här som barnkalasponny när Fredrik fyllde nio!