På julafton var det julmiddag under palmerna för en del...

Men vi skulle hem.

Trist.

Det var en jättehärlig vecka med mycket sol och bad. Omanierna tyckte det var kallt, givetvis var det varmare än det är här i Sverige på sommaren.

Sanna pratade med en av kockarna på Hilton för hon ville veta innehållet i en speciellt god efterrätt och han frågade nyfiket hur det var att bo i ett land där solen bara lyser fyra timmar om året.
Var det liksom mörkt och varmt på somrarna eller hur var det..?

Han kanske pratat med nån norrlänning som berättat om den norrländska vinterns brist på soltimmar, men där ser man hur lite man vet om varandra. Och vad man funderar och föreställer sig utifrån de små pusselbitar man har om andra människor och deras villkor i livet.

Efter en låååååång och trist flygfärd norröver, så landade vi i ett snöigt Sverige. Lika mycket sol och värme som vi haft, lika mycket snö och kyla tycks det varit här. Vi hade tur som kom tillbaka vid nollgradigt väder - tänk att växla mellan +28 och -19 som det varit här en natt... Brrrrrrrrrr.

Dessa rätt stinkande men söta djur finns det gott om i Oman.
Honorna får gå lösa då de återvänder hem vid kvällningen. Hanarna hålls antingen inhägnade eller hobblade.

Vi hade en kamelkaravan som klev genom stranden nästan varje dag. Inte jättetama, men en del var klappbara.

Många kameler...

Den här gick att klappa.

Cool kamelbild på väg mot snorkelstället i Mirbat. 

...vilket knäppt ord. Det låter ännu fånigare på engelska.

Men det ägnade vi oss åt på onsdagen, dagen före hemfärd. Dagen dessförinnan hade vi bara slappat på stranden hela dagen.

Bredvid Hilton finns nämligen en dykarfirma som erbjuder dykning och snorkling i Oman.

Roland har ju sitt dykarcert så han ville gärna dyka. Det ville gärna Fredrik också, men trots att snubbarna som jobbade där menade att han säkert skulle klara det så har han en glädjeförstörarmamma som slog fast att det räckte gott med snorkling för honom och Sanna.

Vi hade med oss en undervattenskamera men de bilderna måste framkallas innan jag kan visa dem. Har ingen aning hur bra de blev, men nog fanns det massor av fiskar!

Vi åkte till Mirbat som ligger lite mer österut, där fanns bra snorkel- och dykarvatten. Roland fick åka vidare lite längre bort och vi andra fick en snabbintro i hur man snorklar.

Jag har ju snorklat utmed stranden förut när jag var liten, men nu skulle vi ju lite längre ut och dessutom i lite mer fisktäta vatten. Fick noga veta vilka otrevliga fiskar som kan finnas (drakfiskar mfl) och hur giftiga de är så det var bra om man inte petade på stenar eller sådant man trodde var stenar...

Västarna fick man ha om man ville och det var sådana man själv blåser upp med ett munstycke. Tog en väst för säkerhets skull. Man brukar ju flyta rätt bra när man snorklar, men ändå.

Under vattenytan fanns det "Nemosar", papegojfiskar, en massa andra färgglada stim som jag inte minns namnet på och så såg vi en muräna också.

När vi kommit upp på stranden och värmt upp oss en stund skulle vi ut igen och kolla om vi såg vattensköldpaddor som kunde finnas lite längre ut. Nu tog vi oss upp på lite djupare vatten. Givetvis började min flytvästs munstycke läcka som ett såll...

En upptäckt om mig själv som jag gjorde där och då var att jag inte var riktigt så lugn som jag trodde mig vara.
När jag var ute på djupt vatten och det bara råbubblade om luftventilen, vågorna skvalpade kallsupar när jag tog upp huvudet för att blåsa i mer luft i flytvästen, då var det faktiskt inte många millimeter från lite enkel panik med hyperventilation. Hittade ett läge då jag knep om ventilen ordentligt och så låg jag bara och flöt en stund för att bli lugn och samla lite krafter. Sedan gick det bra fast det var lite läskigt.
Det var ju liksom bara att inse att hjälp var lite svårt att få hjälp ute i vattnet när intruktören själv var ute och snorklade. Tror nog faktiskt att han hade kunna livrädda en om det blivit riktigt allvarligt, men det hade jag ju liksom inte heller lust - att figurera i något töntigt sjödrama där mina dallrande nerver var största boven.

Vi såg inte några sköldpaddor men däremot en fet och fin sjöstjärna.

Tog oss in till stranden igen i lugn och ro så det avslutades bra.

Där hade Roland och dykarna kommit tillbaka och dyket hade gått aldeles galant enligt dem.

Roland väntade vid strandkanten.

Han hade även sett stingrockor och havshumrar.

Om ni nånsin får tillfälle att övernatta i öknen så gör det!!

Det här var den bästa upplevelsen på hela resan, svår att beskriva.

Till världens största sandöken, Rub al Khali - "The empty quarter" som täcker en fjärdedel av den arabiska halvön, åkte vi (ca 10 personer) i jeepkaravan.
Vi fick åka längst fram tillsammans med reseledaren.

Trevligt, eftersom hon var en väldigt pratsam person. Det brukar ju reseledare vara, så hon höll låda och berättade och diskuterade allt möjligt rörande Oman med oss och chauffören, Salem.

På vägen ut gjorde vi ett uppehåll vid den glömda staden, Ubar, som är omskriven i såväl koranen som bibeln. Dock inte på ett fördelaktigt sätt då invånarna enligt myterna blev så giriga att Gud/Allah lät begrava staden i sanden. Enligt forskarna lär det ha hänt på riktigt, fast då var antingen ett jordskalv eller faktum att den porösa sandstenen under staden gav vika och den formligen uppslukades av sanden. Att stället verkligen existerat och varit blomstrande stämmer också - i Ubar (eller Shisar som den nu befintliga staden heter) finns en av de allra sista vattenkällorna där kamelkaravanerna "tankade" innan de gav sig av genom öknen mot andra länder med sina dyrbara laster.

Efter ytterligare några mils färd, då vår chaufför hade jätteroligt med att sladda runt bilen i lössanden - faktiskt inte alls olikt nån yngre grabb med bil i lössnö här i Sverige - kom vi fram till vår slutliga destination: ett bediunläger där vi mottogs av Mabrook som föddes i det lägret och idag är sheik av Shisar.

Äntligen framme!!

De mjuka sanddynerna fick en helt underbar färg i kvällsolen. Sanden var så fin och len så man kunde inte låta bli att rulla omkring på dem och gräva ner fötterna i sanden.

Vi fick välja om vi ville övernatta i själva beduinlägret som ni skymtar lite längre bort till vänster på bilden, eller mellan sanddynerna ute i öknen. Vi valde ute i sanddynerna. Jag ville inte gärna få den fantastiska tystnaden i öknen förstörd av snarkande människor. Vi bar ut tältsängarna och sovsäckarna dit vi ville ha dem.

Solnedgången - hänförande.

Vi fikade, åt lite frukt, dadlar och drack arabiskt kaffe (eller vatten) när vi kom fram. Senare på kvällen fick vi en rejälare middag bestående av kamelkött (segt, men nu har jag ätit det iallafall) kyckling, ris, böngryta och sallad.

Efter det fick vi sitta kring en lägereld medan sheiken Mabrook berättade om sin uppväxt som beduin, om kameler, öknen och sin syn på livet. Han var väldigt cool, lättpratad och avslappnad. Kul att lyssna på.
Han och chaufförgänget sjöng några arabiska visor för oss och vi kontrade med "Hej Tomtegubbar". Kändels lite skumt, men vad fasen.

De som ville fick prova att röka vattenpipa och Roland - (AntirökarRoland!!!) - provade.

Det var inte läge att trycka upp en kamera i nyllet på folk runt lägerelden så det här är något jag får bevara som gamla hederliga egna minnesbilder, i huvudet!

När det väl var becksmörkt så fick vi en ficklampa och så var det dags att sova.

OM vi nu hittade våra bäddar ute i sanddynerna. De såg helt klart likadana ut i ficklampans sken... Vi jönsade runt där ett bra tag och sedan fick jag lite halvpanik när ficklampan började strejka! Vilse i öknen!!

Gudskelov såg man ljusskenet från beduinlägret så jag och Fredrik famlade oss dit och fick nya batterier och så ut och leta sängar igen. Jag var nästan beredd att sova direkt på sanden (hade nog blivit kallt!) när vi äntligen råkade på de rätta sanddynerna.

Natthimlen var strödd med miljoner stjärnor och jag såg flera stjärnfall (eller järnskrot som brinner i atmosfären för att vara mindre romantisk) den natten.

Suddig bild, men ungefär så kändes det vid väckningen klockan 6.15

Hemmarch med huvudet fullt av oförglömliga minnen.