Om ni nånsin får tillfälle att övernatta i öknen så gör det!!

Det här var den bästa upplevelsen på hela resan, svår att beskriva.

Till världens största sandöken, Rub al Khali - "The empty quarter" som täcker en fjärdedel av den arabiska halvön, åkte vi (ca 10 personer) i jeepkaravan.
Vi fick åka längst fram tillsammans med reseledaren.

Trevligt, eftersom hon var en väldigt pratsam person. Det brukar ju reseledare vara, så hon höll låda och berättade och diskuterade allt möjligt rörande Oman med oss och chauffören, Salem.

På vägen ut gjorde vi ett uppehåll vid den glömda staden, Ubar, som är omskriven i såväl koranen som bibeln. Dock inte på ett fördelaktigt sätt då invånarna enligt myterna blev så giriga att Gud/Allah lät begrava staden i sanden. Enligt forskarna lär det ha hänt på riktigt, fast då var antingen ett jordskalv eller faktum att den porösa sandstenen under staden gav vika och den formligen uppslukades av sanden. Att stället verkligen existerat och varit blomstrande stämmer också - i Ubar (eller Shisar som den nu befintliga staden heter) finns en av de allra sista vattenkällorna där kamelkaravanerna "tankade" innan de gav sig av genom öknen mot andra länder med sina dyrbara laster.

Efter ytterligare några mils färd, då vår chaufför hade jätteroligt med att sladda runt bilen i lössanden - faktiskt inte alls olikt nån yngre grabb med bil i lössnö här i Sverige - kom vi fram till vår slutliga destination: ett bediunläger där vi mottogs av Mabrook som föddes i det lägret och idag är sheik av Shisar.

Äntligen framme!!

De mjuka sanddynerna fick en helt underbar färg i kvällsolen. Sanden var så fin och len så man kunde inte låta bli att rulla omkring på dem och gräva ner fötterna i sanden.

Vi fick välja om vi ville övernatta i själva beduinlägret som ni skymtar lite längre bort till vänster på bilden, eller mellan sanddynerna ute i öknen. Vi valde ute i sanddynerna. Jag ville inte gärna få den fantastiska tystnaden i öknen förstörd av snarkande människor. Vi bar ut tältsängarna och sovsäckarna dit vi ville ha dem.

Solnedgången - hänförande.

Vi fikade, åt lite frukt, dadlar och drack arabiskt kaffe (eller vatten) när vi kom fram. Senare på kvällen fick vi en rejälare middag bestående av kamelkött (segt, men nu har jag ätit det iallafall) kyckling, ris, böngryta och sallad.

Efter det fick vi sitta kring en lägereld medan sheiken Mabrook berättade om sin uppväxt som beduin, om kameler, öknen och sin syn på livet. Han var väldigt cool, lättpratad och avslappnad. Kul att lyssna på.
Han och chaufförgänget sjöng några arabiska visor för oss och vi kontrade med "Hej Tomtegubbar". Kändels lite skumt, men vad fasen.

De som ville fick prova att röka vattenpipa och Roland - (AntirökarRoland!!!) - provade.

Det var inte läge att trycka upp en kamera i nyllet på folk runt lägerelden så det här är något jag får bevara som gamla hederliga egna minnesbilder, i huvudet!

När det väl var becksmörkt så fick vi en ficklampa och så var det dags att sova.

OM vi nu hittade våra bäddar ute i sanddynerna. De såg helt klart likadana ut i ficklampans sken... Vi jönsade runt där ett bra tag och sedan fick jag lite halvpanik när ficklampan började strejka! Vilse i öknen!!

Gudskelov såg man ljusskenet från beduinlägret så jag och Fredrik famlade oss dit och fick nya batterier och så ut och leta sängar igen. Jag var nästan beredd att sova direkt på sanden (hade nog blivit kallt!) när vi äntligen råkade på de rätta sanddynerna.

Natthimlen var strödd med miljoner stjärnor och jag såg flera stjärnfall (eller järnskrot som brinner i atmosfären för att vara mindre romantisk) den natten.

Suddig bild, men ungefär så kändes det vid väckningen klockan 6.15

Hemmarch med huvudet fullt av oförglömliga minnen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helt utan några särskilda förväntningar så bokade vi en resa till Kroatien.Idén startade med att en bekants syster erbjuder seglingsresor i Kroatien. Bilderna därifrån såg verkligen fina ut, men jag är inte nån segelbåtsmänniska. Det kanske är jättet...

På en middag häromveckan kom samtalet in på en bok som några hade hunnit läsa: Linus Jonkmans Introvert – den tysta revolutionen.   Nu har även jag hunnit läsa den (lyssna på, egentligen). En hel bok som ger mig och mina gelikar, upprättels...

Någon gång måste ju vara den första. Så nu blev det så: Kanarieöarna. Har faktiskt aldrig farit på en typisk svensk charterresa dit där nästan alla svenskar tycks ha tillbringat någon semester i sitt liv och deltagit grisfest eller letat hela vecka...

   Då var det dags igen - ännu ett år har gått och det är åter dags att vänja sig vid att skriva en annan siffra sist på årtalet.       - Skumt år, 2017. Det har spretat än hit och än dit. De senaste åren oftast haft något tema som "håller ihop" ...

Det var en gång några ingenjörer som arbetade på en firma som tillverkade mobiltelefoner. De var välutbildade och hade länge arbetat med telefontillverkning. De kunde det mesta, allt från att planera, prova, göra prototyper och sedan testa och förbät...