Dagens djupa tankar rör ett av de största mysterier som existerar i livet: människor.

Det finns ju alla sorter, det vet vi ju. De kan vara generösa eller snåla, bussiga eller missunnsamma, egoistiska eller altruistiska, egocentriska eller ha kommit till det stadie då de inser att det finns medmänniskor runt omkring som man kanske borde lyssna på och ta hänsyn till.

Givetvis befinner sig de flesta i någon sorts skala mellan de olika extremerna. Livets skola gör också så att man förändrar sitt synsätt på sig själv och på andra, och i bästa fall leder det till att man blir mer ödmjuk, mer lyhörd och bättre på att vara diplomatisk och välja sina strider.

Men ibland blir man ställd.

Jag har träffat på två psykopater i mitt liv, så vitt jag vet. Andra har kanske gått mig förbi, men de här påverkade dessvärre mitt liv negativt. Alla råd om psykopater pekar entydigt på att de inte går att förändra eller tala tillrätta eftersom de inte har någon självinsikt och därmed inte något som helst incitament att förändras. Det enda man kan göra är ta sitt pick och pack och försvinna så långt bort från dessa som det går.

Så blev det till slut, och vi som drabbades flydde tilltufsade men kanske något klokare.

Nu har jag åter råkat på några märkliga varianter på människor. De här är däremot inte psykopater. Inte minsta charmiga, manipulativa  eller beräknande utan bara EQ-befriade och utan en susning om hur man umgås med folk. Funderar på om det i det här fallet är en kombination av att ha mycket pengar och kunna göra som man vill utan påföljder och att verka som chefer i arbetslivet, där man KAN peka med hela handen och kicka folk som inte gör som de vill.

Om någon har resurser som andra behöver och inte har råd att skaffa själva, så biter ju ofta folk omkring dessa personer ihop och tar emot mer skit än de skulle gjort annars -  det kanske de resursstarka personerna tar som att deras bemötande av andra är ok. Men det är det inte. Hade de varit vem-som-helst så hade de varit väldigt ensamma människor eftersom ingen hade stått ut med deras skit.

Jag försöker verkligen leva mig in i vad som gör någon osympatisk. Det måste ju finnas yttre skäl om det inte handlar om inre, mentala störningar. Eller handlar det helt enkelt om att makt och pengar öppnar vägen för ett mer hänsynslöst bemötande av medmänniskor?

Jag är föreningsmänniska. Ideellt arbete är något jag ägnat mig åt nästan hela mitt liv. Att trigga folk till att engagera sig ideellt innebär att du inte kan peka med hela handen. Du kan inte säga åt någon att utföra ett arbete “för att jag sagt så”. Den är ju där frivilligt och kan gå när som helst. Finns andra klubbar om en förening inte behandlar sina medlemmar väl. Nyckeln till glada medlemmar och engagerade ideella krafter är tanken att VI TILLSAMMANS bygger upp något som både vi själva OCH andra kan ha glädje av. Det handlar inte heller om millimeterrättvisa, utan att se till det hela stora, få folk att se att frukten av allas möda gör gott även för de som inte förmår bidra just nu. De som är passiva ett tag, kommer ofta igen när de kan. Några bidrar förstås aldrig - det får man se mellan fingrarna med därför att majoriteten ändå är goda människor som delar med sig av det de själva har och det arbete de har förutsättningar till.

Inom mitt jobb som lärare fungerar det likadant. Där sätter jag förvisso regler och ramar, men det handlar fortfarande om att motivera elever och man vet att det sämsta sättet att motivera någon är bestraffning eller att ge order som ska utföras “för att jag sagt så”.

Så ur min synvinkel är det enormt svårt att förstå vuxna människor som har, men inte vill dela med sig. Som hellre gruppbestraffar än att finna gemensamma lösningar som gagnar alla. Som inte tar sig en endaste minut till att kliva ur sin kränkta offerkofta och se att nästan alla är hederliga, ärliga människor som gör sitt bästa. Men det är klart, det kräver ju att man kliver ur sitt lilla ego och tänker utanför sin personliga sfär där de själva är Gud och skapar alla regler.

Har man tur så tar karma hand om detta - men å andra sidan vet jag att livet helt enkelt är orättvist och att de som är skitstövlar oftast går visslande ur situationer där de skadat andra.

Skönt att få ha blåst ur detta ur systemet. Nu ska jag ägna mig åt trevliga människor och de möjligheter som står bakom nästa krök i livets stig.