Jobba utan egen ekonomisk vinning, skapa något för andra som man även har glädje av själv, samordna resurser och kanalisera engagemang så att resultatet blir något större än vad det skulle blivit om alla stretat på var för sig.

Kort sagt, ideellt arbete.

Jag roade mig med att sammanställa de uppdrag jag haft i olika föreningar genom åren. 

Det blev en diger lista, där jag säkert glömt bort en hel del man ändå gjort. Sådant man bara fixar i förbifarten när man ändå är på anläggningen, när man ändå är i klubbstugan: kollar toapapper, tömmer sopkorgar, tar med sopor till tippen osv.  Många, många mantimmar som andra, smarta människor istället använt till att tjäna pengar ;).

En del andra ser bara till att njuta av frukterna av andras arbete utan att bidra särskilt mycket själva. Tyvärr finns dessutom en del som är snara att klaga när något inte faller dem på läppen. "Varför ordnar inte 'de' fler träningar/roligare hinder/sladdar banan" etc.  Jag skolades snabbt in i att om man har ett klagomål eller en tänkt förbättringsåtgärd, då ska man själv vara beredd att ingå i arbetsgruppen som fixar det. "De" finns inte. Klubben är VI.

Det som varit roligt, är att skapa något. Finns fantastiska visionärer med kreativa idéer, men det som finns, måste också underhållas. Det krävs en balans och i en bra styrelse har man en blandning av människor som bidrar med sina olika kvalitéer. Den som blickar framåt och målar upp framtiden, förvaltaren, informatören, PR-människan, ekonomen...

Det som inte blir bra, är när någon av aktörerna är där främst för egen vinnings skull och tar beslut utifrån vad den själv har att vinna eller förlora, eller när en styrelse slutar kommunicera med medlemmarna. Allt som sker i en styrelse kan och ska inte vara offentligt, inte ens för medlemmarna. Styrelsen är vald av medlemmarna och måste därmed få förtroendet att utföra sitt uppdrag utan inblandning i varje moment. Däremot är det inte fel att berätta att det sker en progression i arbetet. Särskilt när det handlar om surdegar som drar ut på tiden och sådant som medlemmarna i stort kanske är lite oense om. Att lägga locket på lockar dessvärre bara fram spekulationer om vad som sker eller inte sker.
Öppenhet så långt det går, respekt för det som inte kan redovisas på en gång, men att alltid svara och inte ignorera medlemmarnas frågor. Detta kan inte helt och fullt garantera ett gott samarbete mellan styrelse och medlemmar, men räcker ganska långt.

Här är min sammanställning av föreningsuppdrag. Det finns definitivt de som gjort mycket mer men jag känner att jag dragit mitt strå till stacken - och det har definitivt varit ett ideellt strå, för allas bästa:

Vallentuna ridklubb:
Ansvarig för grafisk form och produktion av Vallentuna Ridklubbs medlemstidning Hästhoven 1998-2000
(Tryckt tidning )
Redaktör för Webbsidan under samma period.

Ingick i arrangörsstaben för Roslagsritten
Arrangerade månadsmöten med inhyrda föreläsare för distriktets distansryttare.

-------------------------------

Flyttade till Rimbo, gick med i Roslagens Rid- och Körklubb:

2004 Arrangerade första Rimboritten. Tävlingen har funnits sedan dess, efter ett par år tillkom även Lovisedalsritten.  Var tävlingsledare första åren, därefter ansvarig för någon av stabsdelarna, fram till 2011 (om jag minns rätt) Därefter funktionär ända fram till senaste åren.

2005 Anordnade första barnlägret på Lovisedal – ideellt läger – ekonomiskt överskott till klubben

2007, valdes in i styrelsen

2009-2011 Ansvarig för medlemsblad på webben, tills vi helt gick över till information via webbsidan.
(Dessförinnan sammanställde jag en del pappersnummer)

2010 Ordförande, RRKK
2011 Ordförande, RRKK
2012 Ordförande, RRKK

2013-2014  Suppleant, RRKK
2013-2014  Suppleant, RKRR (Ridklubben Rimbo Ryttare)

2014                    Arrangör av WE-tävling både i Rimbo och på Lovisedal
2015                    WE-tävling Lovisedal, på Denan samt samarrangör av första WE-DM i Rimbo.
2016                    Arrangör, WE-tävling Lovisedal

2015-2016         Tävlingskommittén RRKK

Roller inom Svenska Ridsportförbundet: 5 år i Distansrittskommittén, medlem av WE-kommittén sedan 2015.
Ingår i Stockholms Läns Ridsportförbunds utbildningssektion sedan 2016

Ansvarsroller och osorterade uppgifter i RRKK under åren:
- Tävlingsstaber inom flera olika grenar (körning, distans, WE)
- Kiosk (inköp, tillagning, bemanning)
- Bygga domartornet
- Banvård, Lovisedal
- arrangör av ytterligare barnridläger
- arrangör av aktiviteter inom Handslaget/Idrottslyftet
- haft hand om medlemsmatrikeln
- Sammanställt och rapporterat LOK-stöd och kommunala stöd
- Information – papperstidning, webbtidning, webbsida
- Dokumentation – bl a ansvarsbeskrivningar för Grenledare och Lagledare
- Allt som rör ordförandeskapet – ansvar för ekonomi, underhåll och drift av anläggningen, kommunkontakter, planerings- och informationsmöten, samordning av styrelse, TK och grenledare, och mycket, mycket mer.

Det kan ju vara en liten tanke: vem ska man stötta, om man hamnar i situationen där någon med pengar, som inte bidragit ett endaste dugg för klubben eller allas bästa, utan förklaring kör över den som jobbat för klubben under decennier?
Har nyligen fått svar på vad flera väljer.  Men sådan är världen.

I helgen fick jag ta del av en föreläsning som hölls av Riksidrottsförbundets Anders Wahlström.
Han pratade om barns idrottande och presenterade statistik kring detta.

En genomgående trend idag, visar är att barn börjar idrotta tidigare – vid sex års ålder – men att utslagningen också sker tidigare.

Det finns inte på kartan att man börjar som nybörjare vid 12 års ålder, det är snarare så att elituttagningarna istället börjar vid den åldern eller ännu tidigare.

Idrottsklubbarna misstar helt enkelt talang med tidig utveckling.

Vad är då talang? Finns det över huvud taget något som heter talang?

Om ni läser böcker som Coyles ”The talent code” eller Maxwells  ”Outliers” så utkristallieras oftast talangerna bland de som är födda tidigt på året. En genomgång av kanadensiskt elitlag i hockey visar att laget består av spelare födda i januari – senast mars.

Så: är vägen till talang, att vara född tidigt på året?

-  Jäpp! Om man ska räkna talang utifrån sammanhållna åldersgrupper, alltså barn födda ett specifikt år, så är de som är födda tidigt på året, de som har fått några extra månader på sig att växa och mogna, de som fått några extra månader att träna - talanger.

Är resten därmed talanglösa?

Vad skulle hända om de fick tid på sig att mogna och inte direkt fick veta att de räknas till de talanglösa? Hur många fler framstående idrottare hade man kunnat få fram bland de som blommar lite senare, bara man inte plattar till dem och sorterar ut dem direkt?

Det här är bara EN aspekt av tidig talanggallring.

En annan aspekt är att tidig, intensiv träning av barn inte nödvändigtvis leder till att de utsedda talangerna blir så värst mycket duktigare. Mer om detta här: http://www.forskning.se/2016/08/05/tidiga-elitsatsningar-okar-inte-medaljchanser-senare-i-livet/

Sedan finns förstås forskning som visar motsatsen, nämligen att tidig intensivträning faktiskt ger elitidrottare – se bara rumänska gymnaster och ryska diskuskasterskor….  Jag ska inte raljera, men tidig satsning har ett pris och just den forskningen visar inte hur många barn som förbrukas på vägen.

Vid föreläsningen fick vi veta att antalet ridsportutövare är högst vid 11 års ålder. Sedan kanar det resolut utför.  Att det blir en dipp vid den ålder då man flyttar hemifrån och bildar familj skulle ju vara självklart, men från 12 års ålder? Varför slutar ridsporten (och många andra sporter) att locka redan då?

Den mest troliga förklaringen är att det ”riktiga” tävlandet börjat strax dessförinnan och de som inte lyckas på tävlingsbanorna redan nu, slutar. De räknas ju inte riktigt längre.
De som får träningar med speciellt utvalda topptränare är de som är bäst, de som får subventionerade resor till lagtävlingarna är de som presterat bäst och ingår i lagen. Resten är inte så intressanta…

Är det så vi vill att våra barn ska idrotta? Är det så VÅRA BARN vill idrotta?

Här kontrar en del med att deras barn visst vill tävla. Det finns säkert barn som vill det. Mer troligt är att det mest är VUXNA som vill det. Barns tävlande kan ske på andra premisser än de som råder idag. Barn (och för all del – även vuxna) vill bli sedda. Man blir glad av uppmuntran. Man vill känna att man duger. Att röra sig är roligt!

Kan man hitta en arena för att lyfta och tillgodose dessa behov i första hand, för att de som så småningom vill satsa extra på en spetskompetens, ska kunna göra det?

• För att de som i framtiden visar sig ha den uthållighet och vilja som krävs för att bli en elitidrottare, ska ha chansen att nå till den mognad som krävs för att förverkliga ambitionen innan någon sorterat bort barnet som talanglöst?
• För att de barn, som vuxna tränare identifierar som talang vid ung ålder, ska få leka och ha roligt i sin sport och kanske få fortsätta på den nivån om vilja till elituppoffring saknas, istället för att brännas ut i talangfabriken.

Saken är dessutom den, att när man frågar barnen och ungdomarna direkt ,så visar det sig att endast 11% anser att tävlandet är mycket viktigt, sedan håller sig staplarna under denna 11-procentiga nivå ända fram till stapeln som visar hur många som tycker det är helt oviktigt: 26%.

Vad erbjuder vi våra barn?
Varför är tävlandet så viktigt för oss vuxna?
Hur många vuxna är det som egentligen lever ut sina egna ambitioner genom sina barn?

Ridsportförbundet har tillsatt en grupp: ”Lek, lär och tävla” som ska vaska fram idéer till hur vi på ett framgångsrikt sätt ska kunna låta våra barn inom ridsporten lära sig under lekfulla former, få utvecklas i sin egen takt utan att bli sorterade och värderade i tidig ålder.

Även ridklubbar kan bidra till detta genom att göra gemensamma aktiviteter som inte bara har vinst och placeringar som främsta mål. Ett KM där det viktiga är att ses och ha en rolig dag tillsammans? Där man kan ”vinna” på lite kluriga sätt som inte handlar om att hoppa högst, ha bäst schwung i sin ponnys trav? Att finna tävlingsträningar som utvecklar och inte rangordnar?

Jag vet att det finns idéer och massor av kreativitet ute i klubbarna! Hör av er till ridsportförbundet med era tankar och idéer. 

Dagens djupa tankar rör ett av de största mysterier som existerar i livet: människor.

Det finns ju alla sorter, det vet vi ju. De kan vara generösa eller snåla, bussiga eller missunnsamma, egoistiska eller altruistiska, egocentriska eller ha kommit till det stadie då de inser att det finns medmänniskor runt omkring som man kanske borde lyssna på och ta hänsyn till.

Givetvis befinner sig de flesta i någon sorts skala mellan de olika extremerna. Livets skola gör också så att man förändrar sitt synsätt på sig själv och på andra, och i bästa fall leder det till att man blir mer ödmjuk, mer lyhörd och bättre på att vara diplomatisk och välja sina strider.

Men ibland blir man ställd.

Jag har träffat på två psykopater i mitt liv, så vitt jag vet. Andra har kanske gått mig förbi, men de här påverkade dessvärre mitt liv negativt. Alla råd om psykopater pekar entydigt på att de inte går att förändra eller tala tillrätta eftersom de inte har någon självinsikt och därmed inte något som helst incitament att förändras. Det enda man kan göra är ta sitt pick och pack och försvinna så långt bort från dessa som det går.

Så blev det till slut, och vi som drabbades flydde tilltufsade men kanske något klokare.

Nu har jag åter råkat på några märkliga varianter på människor. De här är däremot inte psykopater. Inte minsta charmiga, manipulativa  eller beräknande utan bara EQ-befriade och utan en susning om hur man umgås med folk. Funderar på om det i det här fallet är en kombination av att ha mycket pengar och kunna göra som man vill utan påföljder och att verka som chefer i arbetslivet, där man KAN peka med hela handen och kicka folk som inte gör som de vill.

Om någon har resurser som andra behöver och inte har råd att skaffa själva, så biter ju ofta folk omkring dessa personer ihop och tar emot mer skit än de skulle gjort annars -  det kanske de resursstarka personerna tar som att deras bemötande av andra är ok. Men det är det inte. Hade de varit vem-som-helst så hade de varit väldigt ensamma människor eftersom ingen hade stått ut med deras skit.

Jag försöker verkligen leva mig in i vad som gör någon osympatisk. Det måste ju finnas yttre skäl om det inte handlar om inre, mentala störningar. Eller handlar det helt enkelt om att makt och pengar öppnar vägen för ett mer hänsynslöst bemötande av medmänniskor?

Jag är föreningsmänniska. Ideellt arbete är något jag ägnat mig åt nästan hela mitt liv. Att trigga folk till att engagera sig ideellt innebär att du inte kan peka med hela handen. Du kan inte säga åt någon att utföra ett arbete “för att jag sagt så”. Den är ju där frivilligt och kan gå när som helst. Finns andra klubbar om en förening inte behandlar sina medlemmar väl. Nyckeln till glada medlemmar och engagerade ideella krafter är tanken att VI TILLSAMMANS bygger upp något som både vi själva OCH andra kan ha glädje av. Det handlar inte heller om millimeterrättvisa, utan att se till det hela stora, få folk att se att frukten av allas möda gör gott även för de som inte förmår bidra just nu. De som är passiva ett tag, kommer ofta igen när de kan. Några bidrar förstås aldrig - det får man se mellan fingrarna med därför att majoriteten ändå är goda människor som delar med sig av det de själva har och det arbete de har förutsättningar till.

Inom mitt jobb som lärare fungerar det likadant. Där sätter jag förvisso regler och ramar, men det handlar fortfarande om att motivera elever och man vet att det sämsta sättet att motivera någon är bestraffning eller att ge order som ska utföras “för att jag sagt så”.

Så ur min synvinkel är det enormt svårt att förstå vuxna människor som har, men inte vill dela med sig. Som hellre gruppbestraffar än att finna gemensamma lösningar som gagnar alla. Som inte tar sig en endaste minut till att kliva ur sin kränkta offerkofta och se att nästan alla är hederliga, ärliga människor som gör sitt bästa. Men det är klart, det kräver ju att man kliver ur sitt lilla ego och tänker utanför sin personliga sfär där de själva är Gud och skapar alla regler.

Har man tur så tar karma hand om detta - men å andra sidan vet jag att livet helt enkelt är orättvist och att de som är skitstövlar oftast går visslande ur situationer där de skadat andra.

Skönt att få ha blåst ur detta ur systemet. Nu ska jag ägna mig åt trevliga människor och de möjligheter som står bakom nästa krök i livets stig.