Var lite skraj att vi återigen skulle få en tråkig dag för jag hade inga jätteförväntningar på lördagen. Med tanke på hur lite våra eventuella förväntningar infriats på fredagen så....

MEN, det började hur bra som helst.
Första spelningen, 15:30 på eftermiddagen i fullt dagsljus (inte avundsjuk på stackarna) var Mimikry och dom var hur bra som helst!!! Stod där med ett fånflin och flera Wihiiiiirysningar. Ingen trängsel men tillräckligt med folk för att det inte skulle bli pinsamt lite. Kändes som att det inte spelade nån roll om resten av dagen blev kass, för då hade jag iallafall det här med mig.

Efter det, Hoola Bandoola Band, bara för att de är kult. Låtarna har liksom varit omkring en sedan man var liten och det har ju gjorts covers på flera av deras låtar allteftersom. Vi kunde bara vara här ett tag eftersom vi skulle vidare till Mando Diao men vi hann lyssna på "Vem ska man lita på" och "Keops pyramid" (TUNGT!) och det är väl typ the essencial HBB.

Mando var bra. Ungefär som att kliva i ett par ingångna, sköna tofflor - känns fint med detsamma. Inget himlastormande men mys i magen. Vet inte om det var det de var ute efter att framkalla, men jag är helt nöjd med det iallafall. :)

En stund med Bad Religion. Rätt OK, men jag kan inte så många låtar och då blir det lätt lite trist om de inte förvånar positivt på något annat sätt. Och det gjorde de inte.

Daniel Adams Ray en stund. Söt kille, trilletrallpop - tja helt OK.

En promenad till stora scenen för att inte missa Bob Dylan - inte för att jag egentligen vill se honom men för att han ändå är en ikon och gigant. Shit, han lät som den raspiga gamla gubbe han är. Han sjöng ju inte särskilt tjusigt när han var yngre och nu vid 70 låter han ju inte bättre. Ska inte döma, det var säkert en upplevelse för de som var unga när det begav sig och nu fick se honom, men vi var inte kvar länge.

Köade i en jättelång kö för att ta oss in till Beardyman på innescenen - beatboxare som improviserar och mixar fram slingor och tunga beats.

Lyckades ta oss in och det har var en schysst avslutning. Både Sanna och jag hade ont lite överallt så man orkar liksom inte så mycket till och det är bara att inse att jag nog hade behövt vara 20 år yngre (fast det är ju Sanna, vad fasen!) för då hade jag nog mörsat mig in i hopen framför scen och hoppat som en idiot. Nu orkade man bara gunga lite halvcoolt vid trappan istället (och låtsas att det var det man ville). Klart avis på Beardyman som kan nörda loss på sin musik vilken är helt i min smak.

Så, då var det klart. Klockan var inte midnatt än och ingen av oss hade lust att se Håkan Hellström (där går min gräns) så vi häller i oss energidricka och kör hem.

Adjö Borlänge.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helt utan några särskilda förväntningar så bokade vi en resa till Kroatien.Idén startade med att en bekants syster erbjuder seglingsresor i Kroatien. Bilderna därifrån såg verkligen fina ut, men jag är inte nån segelbåtsmänniska. Det kanske är jättet...

På en middag häromveckan kom samtalet in på en bok som några hade hunnit läsa: Linus Jonkmans Introvert – den tysta revolutionen.   Nu har även jag hunnit läsa den (lyssna på, egentligen). En hel bok som ger mig och mina gelikar, upprättels...

Någon gång måste ju vara den första. Så nu blev det så: Kanarieöarna. Har faktiskt aldrig farit på en typisk svensk charterresa dit där nästan alla svenskar tycks ha tillbringat någon semester i sitt liv och deltagit grisfest eller letat hela vecka...

   Då var det dags igen - ännu ett år har gått och det är åter dags att vänja sig vid att skriva en annan siffra sist på årtalet.       - Skumt år, 2017. Det har spretat än hit och än dit. De senaste åren oftast haft något tema som "håller ihop" ...

Det var en gång några ingenjörer som arbetade på en firma som tillverkade mobiltelefoner. De var välutbildade och hade länge arbetat med telefontillverkning. De kunde det mesta, allt från att planera, prova, göra prototyper och sedan testa och förbät...