Det finns massor av program för att boosta sig själv och sin egen präktighet. Det är bara att titta på Lyxfällan eller nån av alla dessa inrednings-/ombyggnadsprogram där någon familj fläker ut sitt fula eller halvt fallfärdiga hem för att få en gratis renovering.

Då kan man  luta sig tillbaka och tycka att man själv har koll på tillvaron eller ett rätt snyggt hem (hm, nja, det sistnämnda gäller kanske inte här - men inredning är å andra sidan något jag bryr mig föga om och därmed bekymrar det mig inte särskilt mycket om vi råkar ha ett "fult" hem).

Ibland tycker man förbaskat synd om de som fått sitt hem inrett för det såg då bra mycket trevligare och snyggare ut innan. Att inreda och möblera måste ju ändå vara frågan om personlig smak. Skulle då hellre se att man fick råd av nån heminredare och fixa i samråd med denna än att lämna huset i händerna på något och sedan komma tillbaka till någon sorts orangerandig tapetchock med porrspeglar i taken eller vad det nu kan bli ibland. Och så med ett krampleende behöva utbrista "Oj! Så annorlunda det blev..." med en TV-kamera upptryckt i fejan.

Ett av dessa program som jag inte gärna missar är faktiskt "Arga snickaren". Lite för att arga snickaren ser rätt bra ut, men även för att det inte är frågan om att piffa till fullt fungerande hem, utan för att göra totalt dysfunktionella hus (och familjer) någotsånär hela igen. Voyeuren inom mig sitter och förfasas över hur folk funkar - eller snarare: inte funkar. Hur kan de komma på att renovera sitt hus fläckvis, ständigt börja med nytt och aldrig bli klara? Och bo där med småbarn i kaoset? Rätt otroligt.
Av döma av ovan givna länk till intervju med arga snickaren så verkar han i alla fall leva som han lär. Det är ju också sympatiskt. Mer arga snickaren till alla, tycker jag.

Annars har jag mest lyssnat på en massa Paolo Nutini och funderat på hur i helvete vi ska ordna upp saker och ting på jobbet.