Finns inget som kan göra mig så osäker som tystnad tillsammans med främlingar.

Jag skulle vilja vara så cool att jag kontrar med lika mycket tystnad tills dess jag har något genomtänkt och viktigt att säga. Då skulle jag säga det med en lugn röst, kanske till och med i lite sänkt tonläge så att att tyngden i det jag säger liksom verkligen sjunker ner och in i den som lyssnar.

I slutet av förra veckan påbörjade jag utvecklingssamtalen i min nya klass. Har haft eleverna i ett par veckor, känner dem inte så bra och jag känner absolut inte någon av deras föräldrar.

Elever som oftast pratar hur mycket som helst under lektionstid, blir många gånger helt stumma i den här situationen. De sitter där i bänkarna och tittar på mig men säger inte ett ord. Efter några inledande meningar så faller tystnaden igen. Eleven ska ju "äga" samtalet heter det så käckt nu för tiden. Men om eleven inte vill ta i det ägarskapet ens med tång och faktiskt lyckas vända även helt öppna frågor från mig och föräldrarna till någon sorts mumlande "ja" eller "nej" - eller oftare: "venne" - så är det inte så lätt.

Det är här jag borde säga något viktigt och tungt, eftertänksamt. Långsamt.

Det är här jag går igång i hundraåttio och låter som om jag andats helium.

Fastän min hjärna försöker stoppa mig och kvider "Men håll bara tyst, människa! Vänta ut de andra!" så pratar jag. Och pratar, och pratar och pratar och LEEEEER. Kramp i kinderna. Låter så klämkäck så det blir risk för diabetes i öronen.

Till slut har äntligen samtalstiden tagit slut och med det sista krampande leendet som säkert mest ser ut som en galen grimas, skiljs jag och den vid det här laget ljudchockade familjen, vid klassrumsdörren.

Jag lovar mig själv att nästa gång ska jag vara tystlåten och allvarlig. Väga mina ord på guldvåg och pausa mellan meningarna. Det blir nog bra.