...är just vad jag har att säga om min otur.

I förrigår skulle jag och Sanna ta in hästarna. Jag kliver ur bilen nedanför stallet och Sanna kör upp till stallplan. Jag tar två steg mot grimmorna och...schwopp!!! Halkar på en stor isfläck.

Känner att jag egentligen inte faller så illa (konstigt vad man hinner tänka mycket på en knapp sekund) och att jag inte kommer att slå mig så mycket, MEN så når min vänstra fot en isvall, fastnar där och när resten av mig hasar vidare mot den så knakar det illavarslande om fotleden.

Det hela gör så ont att jag mår illa. Enda fördelen med det hela är att jag raskt får tag på en snökoka att lägga mot foten medan jag väntar på att Sanna ska komma nerför backen och upptäcka mig.

Väl hemma igen så är det bara att lägga foten i högläge och fortsätta kyla. En rejäl stukning - eller brustet ledband eller vad det nu kan vara som gör att det gör svinont och jag inte kan stödja på foten.

Blev inte så jättesvullet och blått men foten funkar definitivt inte att stå på.

Bara att konstatera att mycket trist kan hända på ett kort ögonblick. :(