Nu är brasan tänd i kaminen så medan nordanvinden viner utanför husknuten kan jag fortsätta mina hästmemoarer...

Det var inte lätt för efterkommande ponny att matcha Falcon den Store.

Vi åkte runt och kollade lite C-ponnysar och fastnade till slut för Cornelia III.

Hon var - och är förstås -  Connemara e. Hagens O´Chief  ue. Finney Master.

Sett i backspegeln så kanske man kunnat tänka sig att det var ganska många signaler som pekade på att vi borde tittat vidare, men saken är den att hon såg ju onekligen tuff ut. En svart, kompakt liten ponny. Snygg färg, cool.

Fredrik var där och provred två gånger varvid han åkte av med dunder och brak andra gången. Inte för att ponnyn bråkade, men för att den tog i för kung och fosterland över ett hinder så Fredrik for nästan rakt upp ovanför henne mitt i språnget och så landade de på skilda ställen.

Nåväl - det kunde ju snarast räknas till att ponnyn hade kapacitet för hoppning, så...

Däremot var hon inte särskilt charmig vid hanteringen. Inte jättebråkig, men i boxen stod hon med rumpan konstant vänd mot besökaren och när vi skulle sadla henne så försökte hon stämpla mig på foten när sadelgjorden skulle dras åt. Inga stora grejer som sagt, men inte något som ger plus i kanten heller...

Fredrik gillade dock henne och det var ju viktigast.

Det gick jättefint på träningarna och efter ett tag åkte vi iväg på tävlingar. Inga höga klasser, utan LD-LC. Det gick väl hyfsat förutom att hon gick ganska sävligt och i LC:n så bara stannade hon mitt emellan två hinder och bajsade. Not cool.

Tränade vidare ett tag och provade åter med tävling. Gick åter sådär, men utan bajsstopp.

Nu har jag förträngt en del av händelseförloppet, men efter drygt ett halvår började det dyka upp större problem med ponnyn. Hon började bli svår att sko bak - kunde stå stilla för att sedan plötsligt göra ett jätteskutt rakt upp i luften. När galopp skulle fattas så sköt hon in bakdelen innanför spåret och hade jättesvårt att ta fattningen, alternativt gjorde hon ett litet bocksprång. I traven slutade hon ta för sig med bak. Såg ingen hälta, men allt det här sammantaget verkade skumt så vi tog in henne till klinik.
Vid det laget kunde vi över huvud taget inte sko henne utan sedering.

Mycket riktigt så hittade inte heller de en hälta, men om de tog hennes bakben upp och bak (som hovslagaren gör när den ska sko) så gick det knappt och hästen visade mycket obehag. De såg också rörelsestörningarna vid longering och Fredrik fick även sitta upp och rida så att de kunde utesluta att det var han som red på ett speciellt sätt som skulle framkalla detta. Så var det ju inte.

Efter mycket om och men så diagnosticerades hon till att ha en förkalkning på SI-leden. De sprutade henne, hon fick specialbeslag och sedan skulle hon vila och sakta sättas igång i skritt.

Såg ut att gå bra först, men när hon skulle börja travas så började besvären återkomma. In till klinik igen och en upprepning av behandlingen. Nu tog vi dubbelt så lång tid på oss att vila och skritta henne som veterinären angav. När det återigen var dags för försiktig introduktion av trav så brakade det igen. Under hela den här tiden kunde hon inte skos hemma, utan vi fick åka till kliniken för specialskorna och skoning under sedering...

Vi provade också att ta ut en equiterapeut som gjorde vad hon kunde. Hon märkte också av Cornelias personlighet och kom med bästa liknelsen jag hört. "Hon både ser ut som och är som Lisbet Salander i Millenniumtriolgin!"

- Ja precis, en liten svart, tuff och egen tjej...

Det verkade inte funka att rehabilitera ponnyn. Fredrik hade skrittat i flera månaders tid och varje gång vi började hoppas så återkom symptomen. Veterinären rekommenderade avlivning.

Vi kontaktade Cornelias uppfödare som ville ta hem henne till avel om veterinären trodde det funkade, och det gjorde hon. Så Cornelia blev istället triangelmärkt och har nu ett årsföl hemma på sin födelsegård. Skönt att det löste sig på så sätt!

En av de sista bilderna som togs på Fredrik och Cornelia - i sandtaget på Lovisedal.

Det jobbiga med denna period var att Cornelia inte var den enda sjuka hästen hemma just då. Det var en riktigt skitperiod rent hästmässigt. Mer om detta i nästa memoardel!