Tänk att dagen kunde vända från grå och småtråkig till en stund av ren och skär lycka!

Nu på kvällen skulle Fredrik ha WE-träning på Lovisedal där den nya fina grinden skulle testas. Den har Ice inte heller provat på, så meningen var att jag skulle köra dit med Ice och antingen rida fram så att Fredrik kunde prova, eller testa själv.

När vi kom hem efter en hel dag på vift så regnade det. Sedan kom vi fram till att grinden bara får plats i Subarun, vilket också är enda bilen vi kan dra transport med. Antingen skulle Roland först få skjutsa upp Fredrik och grind till Lovisedal och sedan komma och hämta mig, varvid transporten och Ice ska hämtas i Rimbo eller så....tittade ut genom fönstret och konstaterade att det fortfarande regnade...kunde vi rent av strunta i det där med att ta Ice till ridbanan.

Latmasken tog över och jag övervägde till och med att hoppa över ridningen helt och hållet. Efter lite brottning med samvetet skramlade jag ihop den lilla energi jag kunde hitta inom mig och åkte iväg till stallet ändå för att rida där så att hästen åtminstone blev motionerad.

Tänka sig - det blev den bästa ridpasset på evigheter. Tror jag bara har ett handfull sådana euforiska tillfällen i minnesbanken - SÅ BRA VAR DET!

Hästen var avslappnad, gick att korta till galopp på stället och länga till kraftfulla härliga galoppsprång. Hon gick ärligt framåt så att det gick att sitta i traven och samla ihop henne till gummibollstrav för att sedan släppa iväg i schvungfull ökad trav som jag till och med lyckades hänga med i.

Jag fattar att det säkert inte såg så vackert ut som det kändes men skitsamman, känslan var fantastisk - det där som gör att alla dagar man frusit, blivit snöad och regnad på, alla ton skit man skottat, allt man betalat, betalat och åter betalat är värt.

Meeer såna WOW-ögonblick åt folket!!! :)

Avslutar med en gammal goding, Hakings Euphoradans: