Har läst flera självbiografier över kända rockmusiker det senaste året.

Började med Slash från Guns´n´Roses, därefter Ozzy  och sedan Anthony Kiedis från Red Hot Chili Peppers.

Gemensamt intryck från alla böckerna är en uppriktigt undran över hur i hela friden de överlevde sina vildaste år.
Hur kan man misshandla sin kropp så enormt mycket och fortfarande stå på benen (nåja, nätt och jämnt vad gäller Ozzy då...) De tycks ha fått i sig obegripliga mängder sprit och knark. En annan sitter och oroar sig för att överdosera Alvedon när man är förkyld...

Böckernas underhållningsvärde har varit varierande. Den enda jag skulle kunna rekommendera, även om man nu inte skulle vara särskilt intresserad av vare sig bandet eller personen ifråga utan bara vill läsa något intressant är väl Ozzy Osbournes "Jag är Ozzy". Den var faktiskt riktigt rolig mitt i det tragiska. Tonen är sådan att man lätt kan föreställa sig Ozzy sitta och berätta de olika episoderna för spökskrivaren. Dessutom har han verkligen varit med om en hel del.

Tråkigast var faktiskt Anthony Kiedis biografi. Synd, för jag gillar verkligen RHCP och hade väl hoppats på lite mer spännande historier än de som presenteras i boken. Andra halvan känns bara som en uppräkning av när han tänder på, tar in på rehab, får återfall, in på rehab, återfall, in på rehab etc etc och uppräkningar av tjejer han varit tillsammans med och sedan gjort slut med.

När boken avslutas har han visserligen varit ren i fem år (förhoppningsvis för hans skull, fortfarande?) men that´s it. Segt.

Nu ska jag ge mig i kast med tredje boken av Vibeke Olsson om livet i ett sågverk utmed norrlandskusten i slutet på 1800-talet. Den bokserien har faktiskt varit riktigt bra!