Jag hade luskat lite på nya turridningsställen, men till slut tog vi samma stall igen. Hästarna var ju fina och även om guiden är väldigt, väldigt fåordig (utom förra året när han skällde på sin egen häst som råkade heta Federico vilket först fick mig att tro att han skällde på Fredrik...) så är det helt OK.

Vi tog en tvåtimmarstur den här gången. Sanna hade samma häst som jag hade förra året, medan jag fick prova en ny stjärna.

Snäll men pigg liten Hispanoarab.

Min häst var en kompakt, livlig häst. Han blev bara piggare och piggare ju längre vi red. Varje gång vi skulle galoppera så for han iväg som ett skott. Inga problem att hålla in honom men han skuttade på stället och tog i ordentligt... Han var sjöblöt när vi var tillbaka i stallet. Det var definitivt inte frågan om gamla sega lunkentussar. Men vi sa ju å andra sidan att vi var vana ryttare (ångrade mig nästan litegrann när han var som piggast - lite scary att rida hästar man inte känner, tycker jag nu för tiden).

Turen går runt i de karga bergen och in i pittoreska småvägar i kringbebyggelsen.