Det finns en del föräldrar som tycks ha nerver av stål.

Deras barn gör saltomortaler med crosshojar, de hoppar ruskiga terränghinder med galna hästar, de klättrar i berg utan skyddsutrustning och deras föräldrar står leende och tittar på.

Antingen är dessa människor helt förryckta eller så har de fått en och annan föräldranerv amputerad med tång.

Vi har nu, äntligen, efter långt och ångesttyngt letande, hittat en häst som Fredrik gillar och som uppfyller de flesta av våra små, ödmjuka krav på en häst som tar de flesta av våra besparingar i anspråk.

YES! Är första reaktionen. Äntligen!!

Sedan börjar researchen på webben och ältandet av vad säljaren egentligen sa.

"Det är roligt att Fredrik gillar pigga hästar som är framåt".

"En del som provridit har inte gillat att hästen är så energisk".

Givetvis hittar jag ett youtubeklipp från den stackars hästens första hoppträning där medryttaren kommenterar att hästen var "galen" och att hon själv inte hade nån kontroll.

I och för sig ser filmen ut som en helt vanlig hopplektion med lille Shag, araben som Fredrik fick låna under en tid.

Oh my god. Kalla fötter är bara förnamnet. Nedfrysta subzero-fötter är vad jag har.
Är jag på väg att köpa en killermachine åt mitt barn??

Fullblodsskalle?

Hej och adjö, jag lämnar jorden för att dra en mental helikopterrunda runt jorden innan jag kanske landar-häst?

Eller är hon bara lite pigg jämfört med senaste årens zombiehästar vi haft? (Som jag varit ganska nöjd med...som hönsmamma).

Ångest för att vi inte hittar någon häst - ångest för att vi faktiskt hittar en häst.
Vad är det för fel på marsvin som intresse.

Man kan tom äta dem. Fina djur.