Jag har en lite märklig besatthet av att läsa böcker om äventyrare. Gärna bergsbestigare som sliter, fryser och kippar efter andan, uppkravlade i bergsskrevor flera tusen meter ovan havsnivå.

Nu har Fredrik Strängs bok om hans expedition upp på K2 utgivits som ljudbok.

(Liten passus: Har bytt till ljudböcker eftersom riktiga böcker gör ont när de landar på näsan efter en kvarts läsande eller så. Ljudböcker genererar möjligen en kort men intensiv känsla av galenskap när man plötsligt vaknar till och hör röster i huvudet. Men efter ett snabbt konstaterande att man ligger i sin egen säng, intrasslad i hörluresladdarna, så infinner sig lugnet. Det är bara att trassla ur sig själv, spola tillbaka till senast ihågkomna episod på ljudboken och fortsätta lyssna).

För att återgå till Fredrik Sträng och äventyrare:

Jag har läst (och lyssnat på) massor av vilda äventyr urverkligalivet. Bland de bästa är Göran Kropps ”8000+” samt Krakauers ”Tunn luft” och ”Into the wild”. Nu senast – träffande nog på vägen ner till Gränna - fick jag låna  boken ”Min kärlekshistoria” skriven av Bea Uusma, som handlar om Andrée-expeditionen och den gick inte av för hackor heller. Där fick man både bakgrunden till Andrées tragiska äventyr och Beas egen, även den ganska galna och besatta historia om hur hon vägrade släppa taget om mysterierna kring expeditionmedlemmarnas död.

Jag har även varit och lyssnat på föreläsningar av äventyrare, t ex Johan Ernst Nilsson och Magnus Flock.

Jag själv är så långt från en äventyrare som man kan komma. Om jag inte är riktigt säker på att jag kommer att få flera rediga mål mat om dagen, så vare sig går, åker eller rider jag nånstans. Blir den kroppsliga insatsen för hög, så ger jag upp. Jag förmår ju för sjutton inte ens att jogga 300 meter innan mitt ”Varfördå?”-relä slår ifrån. Till och med när jag red distans så hade jag svårt att motivera mig att forstätta hela sträckan ut. Om det börjar göra ont och färden bli enahanda så klarar jag inte av att hålla Varför-frågan borta.
Det var förresten en av de saker som Magnus Flock tog upp på sin föreläsning, att man aldrig nånsin fick börja ställa sig frågan ”Varför” mitt i en bergsbestigning eller mitt under sin skidtur tvärs genom Grönland. Det var ingen bra idé att göra så.

Däremot nämnde han något annat som jag faktiskt försökt ta till mig, nämligen uttrycket ”Face the storm”. Han menade på, att när han satt i sitt lilla tält uppe på något högt berg någonstans i världen och hörde vinden slita i tältduken, så var det bara att ta sig i kragen och gå ut. Då visar det sig oftast att det inte alls är så farligt som det lät inne i tältet. Alltså: ut och konfrontera det läskiga så kommer du oftast märka att det inte alls var så farligt som du trodde.

När jag lyder det rådet, så känner jag helt tydligt det där lilla bandet som förenar mig och alla äventyrare.