Normer och normalitet tycks ju vara något som definieras och definieras om över tid. Så vad är det egentligen som bedöms när något eller någon klassas som normal eller onormal?

Dagens rådande mall utmålar ett allmänt normaltillstånd där man ska vara lyckad och lycklig. Ni vet, en leende människa som är utåtriktad, har tusen järn i elden och alltid finns glatt till hands för allt och alla. Den där eftersträvansvärda personen som hela tiden gjort alla sina individuella livsval helt korrekt och i rätt ordning (för ni vet väl att ni formar ert liv helt själva och om ni väljer fel så är det KÖRT. FÖR. ALLTID)...

Vad är det egentligen för skeva värderingar vi utsätts för och som vi utan att tänka oss för, sänder vidare till nästa generation när vi inbillar oss och andra att idealet är ständig lycka och att det bara är upp till en själv att ordna detta evigt lyckliga tillstånd i alla lägen?

Läs:
Skammen att inte vara perfekt