Jag har kommit fram till en sak: mental träning fungerar inte. Vare sig åt det negativa eller det positiva hållet, vilket i och för sig låter bra. Hade ju varit värre om jag kommit fram till att man bara kan tänka fram händelser åt det sämre hållet, men inte åt det bättre.

Nu är jag förstås inte så vetenskaplig heller, utan jag har bara forskat i min egen hjärna och den kan ju vara ganska olik andras. Kanske.

Det här är de argument som stöder min tes:

- De gånger jag tänkt negativt, t ex att något kommer att gå åt he-te eller bli väldigt besvärligt så har det ibland blivit precis som jag tänkt, ibland inte. Snudd på slumpmässigt.

- De gånger jag tänkt positivt, typ mental träning där jag ska gå igenom hela händelseförloppet och få min kropp att reagera på det mest ändamålsenliga sättet vid en viss situation så har det ibland blivit precis som jag tänkt, ibland inte. Snudd på slumpmässigt.

Så - TADAAAA!!!! Det spelar ingen roll om jag ägnar tid åt att tänka positivt - det kanske går åt he-te ändå.
Eller: Det spelar ingen roll om jag tar ut alla sorger i förskott - det kanske går alldeles förträffligt hur som helst.

Ni kanske undrar varför jag ägnat tid åt att fundera på ovanstående. Självklart finns det en orsak.

Idag var nämligen första gången på åratal som jag red en ridlektion.
Egentligen skulle Fredrik ha ridit, men han har varit upptagen på annat håll och insåg att han inte skulle hinna hem i tid, så lite övermodigt så bestämde jag mig för att ta över hans häst och rida hans lektion.
Något jag kom att ångra å det gruvligaste, då jag blev nervös redan dagen före lektionen.

Det är inte bara lektionen i sig som gjorde mig nervös, utan faktum att våra två hästar numera inte kan leva utan varandra och de proklamerar det högt och ljudligt närhelst de skiljs åt.
Förra dagarna skulle jag rida Ice på utevolten, men då fick Sasha tokfnatt ute i hagen och sprang runt och trumpetade. Ice svarade och spände sig. Blev inte bättre av att de håller på att bygga en domarkur inne i ridhuset bredvid ridvolten. Sågklingor och hammarslag gjorde inte henne lugnare. Till slut skuttade hon bara omkring på bakbenen, varvid jag böjde henne åt sidan för att hon inte skulle komma åt att komma upp och då snurrade vi ganska länge.... Sånt gör mig inte lugn!

Tillbaka till lektionen. Jag var nervös för själva lektionsridningen. Kommer till stallet och inser att de bygger domarkur idag också, så första eleven rider på utevolten. Ja, tjena. Där börjar jag redan bli darröstad. Försöker dra mig ur men mitt överjag säger till mig att jag är en SUPERFEGIS om jag inte ens försöker.
Bestämmer mig för att ta upp Sasha till stallet samtidigt med Ice och se till att stänga stalldörrarna så att hans tjut inte hörs så högt ut till Ice. Försöker stadga min röst och övertyga mig om att det går bra. Lyckas nog inte se övertygad ut och uppför mig nog inte särskilt säkert heller eftersom jag talar om för alla och envar att jag inte kan rida ute på volten och inte heller inne i ridhuset när det byggs. (Hur mesigt och fjompigt är inte det???)
Vet inte om det var meningen att de skulle ta en paus precis när jag sedan skulle rida eller om någon snäll själ i stallet försökte hålla ihop mitt plågsamt sönderfallande självförtroende genom att få byggubbarna att ta lunch ett bra tag. Det var iallafall tyst från byggandet under min lektion.

Så efter mycket vånda rider jag. Hästen sköter sig exemplariskt. Det till och med skenar en häst och trillar av en ryttare på andra sidan ridhuset - jag hoppar av Ice, men hon står blickstilla medan de försöker fånga in den andra hästen. Yes!!!

Summa sumarum: jag framstår visserligen som en hysterisk kärring i det nya stallet ("Men va! Vad var det hon var rädd för??"), men samtidigt fick jag vatten på kvarn beträffande min tes.
Ibland när jag är säker på att allt ska gå bra, så går det illa och ibland när jag tror att det ska gå käpprätt åt ett varmare ställe så går det bra.

Har man tagit ut sorgen i förskott så blir glädjen om det ändå går bra, tusenfalt större!! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helt utan några särskilda förväntningar så bokade vi en resa till Kroatien.Idén startade med att en bekants syster erbjuder seglingsresor i Kroatien. Bilderna därifrån såg verkligen fina ut, men jag är inte nån segelbåtsmänniska. Det kanske är jättet...

På en middag häromveckan kom samtalet in på en bok som några hade hunnit läsa: Linus Jonkmans Introvert – den tysta revolutionen.   Nu har även jag hunnit läsa den (lyssna på, egentligen). En hel bok som ger mig och mina gelikar, upprättels...

Någon gång måste ju vara den första. Så nu blev det så: Kanarieöarna. Har faktiskt aldrig farit på en typisk svensk charterresa dit där nästan alla svenskar tycks ha tillbringat någon semester i sitt liv och deltagit grisfest eller letat hela vecka...

   Då var det dags igen - ännu ett år har gått och det är åter dags att vänja sig vid att skriva en annan siffra sist på årtalet.       - Skumt år, 2017. Det har spretat än hit och än dit. De senaste åren oftast haft något tema som "håller ihop" ...

Det var en gång några ingenjörer som arbetade på en firma som tillverkade mobiltelefoner. De var välutbildade och hade länge arbetat med telefontillverkning. De kunde det mesta, allt från att planera, prova, göra prototyper och sedan testa och förbät...